212 ROM lämplig lärare för gossen och förmådde modern att skicka honom till den mest ansedda läroanstalten i landet, militärakademien i Turin. Inom kort anträdde den lille Alfieri färden till huyudstaden, åkande efter två sävliga oxar, ty vägarna voro dåliga, och i Piemont använde man ännu antediluvianska fortskaffningsmedel. Först i närheten av Turin fick Vittorio sätta sig upp i en postschäs och för första gången i sitt liv åka fort, vilket på det högsta tilltalade honom, ty moderns hästar voro vana vid “en odräglig lunk“. Akademien, som bestod av tre avdelningar eller “appartamenti“, var en institution avsedd för unga adelsmäns uppfostran och utbildning. Den förestods av präster, men Alfieri försäkrade, att om några som helst moraliska grundsatser eller verkliga kunskaper var där ej fråga, ty herrar professorer själva, råa och okunniga, kände ej världen i vare sig teori eller praktik. Och ändå var denna akademi på den tiden en berömd läroanstalt, dit engelsmän, tyskar och till och med ryssar kommo för att studera. Alltsammans gick egentligen ut på att eleverna skulle lära sig Vergilius utantill, och Alfieri hade en kamrat, som uppläste sex hundra verser ur “Georgica“ utan att stappla. Denna bravad verkade så sporrande på Vittorio, att han blev en av de flitigaste eleverna. Men utom Vergilius och Cornelius Nepos hade han inga böcker att läsa. En av hans kamrater innehade emellertid prästerna ovetande fyra delar av Ariostos skrifter, och en bytesaffär uppgjordes, i det Vittorio förband sig att mot denna kostliga skatt avstå en halv kyckling några söndagar å rad (ty på söndagen vankades alltid kyckling). På det sättet fick han veta vilken stor skald Italien ägde. Priset var emellertid rätt så kännbart, ty maten i skolan var usel och otillräcklig; den stackars Vittorio, som hemma hos modern haft ett något så när gott hull, blev smal som en sticka. Till hans andliga utveckling bidrog utom Ariosto en släkting, som han ibland träffade, greve Benedikt Alfieri, kunglig arkitekt och så entusiastisk konstvän, att var gång han nämnde Michelangelo Buonarottis namn, lyfte han på hatten eller böjde på huvudet. Vittorio hade redan vistats några år vid akademien, och ännu hade han ej hōrt talas om en skald som hette Tasso, men däremot hade han genom en lycklig slump kommit över Goldonis komedier och blivit bekant med den samtida dramatiska litteraturen. Metastasio inspirerade honom till hans första sonett; ämnet var en vacker kvinna, som hans farbror dyrkade. Far-