ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 213 brodern klandrade dock sonetten, vilket tog den unge mannen så hårt, att han till sitt tjugofemte år inte vidare försökte skriva vers. I akademien undervisades han också i musik och dans, men han lyckades aldrig lära sig att läsa noter, och konsten att dansa menuett lärde han sig heller aldrig. I ridkonsten förkovrade han sig däremot snabbt, och hästarna, påstod han sedermera, härdade honom, återgåvo honom hälsan, gjorde honom orädd, och, det förnämsta av allt, tack vare ridningen började håret växa, och han fick lägga av den förödmjukande peruken. Han glömde heller aldrig sin första häst, som han köpte, då han 1764 reste till sin systers bröllop. Det var en utmärkt vacker, vit sardinsk häst, finlemmad och med ovanligt litet huvud. Vittorio älskade sin springare så lidelsefullt, att han ej kunde sova och miste aptiten, när det fattades hästen något. Jämte passionen för ridning vaknade en annan vurm hos den unge Alfieri, resvurmen. Bland kamraterna hade han engelsmän, tyskar, polacker och ryssar, som berättade honom allt möjligt märkvärdigt om de främmande länderna. När han slutat akademien, var också hans första tanke att besöka Rom, Neapel, Florens. Men detta var lättare sagt än gjort. I likhet med de flesta söner i de förnäma sardinska familjerna hade han gått in i armén, och som sjuttonårig yngling blev han “porte drapeau“ vid ett regemente, som rekryterades i Asti. Det gällde alltså att få konungens tillstånd till resan. Men Carlo Emmanuele lade sig i de minsta detaljer i adelns liv och tyckte inte om att “hans ungdom“ reste, allra minst en yngling som nyss fyllt sjutton år. Efter långt betänkande gav dock konungen sitt tillstånd, på villkor att Alfieri skulle resa i sällskap med en känd engelsk lärare, en. äldre och i Turin mycket uppburen man. Resenärerna bröto upp den 4 oktober 1766 åtföljda av två betjänter, av vilka den ene, äldre, hette Elia. Han var den erfarnaste i sällskapet, ty han hade rest med Vittorios farbror inte blott i Italien utan i Frankrike, Holland och England. Alfieri hade i skolan ej fått lära sig något språk ordentligt; italienskan talades i Turin inkorrekt och skrevs ändå sämre, den förnäma världens språk såväl i Piemont som i Genua och Milano var en rådbråkad franska. Bäst talade Vittorio franska, och på det språket tänkte han. Den unge resenären hade inte heller nog utvecklad smak för att njuta av arkitekturens, skulpturens eller mäålarkonstens skapelser. Gallerierna och kyrkorna i Florens