260 ROM d’’Albany bekant med sedan långt tillbaka, och när baronessan och hennes man, Albert Rocca, av hälsoskäl slogo sig ned i Florens för en längre tid, blev bekantskapen mellan de båda damerna ännu förtroligare. Till hennes flitigaste och mest underhållande korrespondenter hörde chevalier François de Sobiratz, i ungdomen officer vid “gardes vallons“, sedermera bosatt i södra Frankrike, i Carpentras, där han hade en liten egendom, skötte sin vingård och, som han en gång skriver, “cultive et mange ses choux“. Denne Sobiratz fann tydligen tiden lång på sitt gods och fördrev den med att skriva långa och verkligt underhållande brev. Han fikade efter två saker i livet: inte längre ung ville han gifta sig förmöget, om så vore med någon inte alltför fager engelska, och under väntan på att denna dröm skulle gå i uppfyllelse samlade han sällsynta böcker till billigt pris. I båda dessa fall behövde han bistånd av grevinnan, som fann nöje i att arrangera partin och på samma gång förstod sig på böcker och sällsynta upplagor. Med Sobiratz giftermål blev ingenting av, men med val och inköp av böcker hjälpte honom grevinnan, ty Florens var på den tiden en av de största antikvariska bokmarknaderna. Jag skulle aldrig sluta, om jag ville räkna upp grevinnans alla korrespondenter; av dessa brevpackor får man emellertid det intrycket, att i hennes hus möttes engelsmän, italienare, ryssar, fransmän, personer av de mest olika politiska och litterära åskådningar, och att hennes salongs anseende var vad som låg Alfieris och Fabres grånade väninna mest om hjärtat. Grevinnans förhållande till Fabre var så känt och erkänt, att det knappt finns ett brev till henne, där konstnären ej hälsas eller några älskvärda ord adresseras till honom. * Grevinnan d’Albany åtnjöt nästan hela sitt liv en utmärkt hälsa; de senare åren bidrog ett regelbundet levnadssätt och frihet från bekymmer till hennes välbefinnande, men 1817 måtte hon ha känt, att hennes liv nalkades sitt slut, ty hon skrev då sitt testamente, vari hon till sin universalarvinge insatte François Xavier Fabre, “till tecken av tacksamhet för den tillgivenhet han visat henne under tjugofyra år och som under alla ödets växlingar aldrig rubbats“. En ansenlig del av förmögenheten bestämde hon dock åt sin mor, som ännu levde, och sina tre systrar.