ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 259 sig borta från kontinenten. För övrigt hade även tidigare många öbor avhällits från att besöka Italien av den religiöst nationella agitationen, den antipåvliga “no-popery“. Längre fram upphörde engelsmännens fruktan för Roms inflytande på deras religiösa förhållanden, och efter 1814 översvämmades hela Italien av britter. I Florens höll den italienska aristokratien ännu sina palats stängda för utlänningarna, umgängeslivet koncentrerade sig huvudsakligen i de främmande sändebudens salonger; men den främsta och den mest kosmopolitiska var dock grevinnan d’Albanys. Lady Sidney Morgan förklarar, att grevinnan d’Albany är Florens verkliga drottning, på henne beror det, om en utlänning som kommer dit skall bli väl mottagen i societeten eller ej, genom portarna till hennes hus passerar hela Europa, och i hennes salonger samlas var lördag en kongress, som har större rätt att kallas europeisk än kongressen i Laibach. Utom de stora samkvämen på lördagarna hade grevinnan var afton mottagning för sina intimare vänner, tronande i sin privilegierade fåtölj, klädd i en gammalmodig, svart sidenklänning med stor vit fichy och med ett brett svart band om det ännu rika, fast vita håret. Bruket att sitta i en halvcirkel kring värdinnan iakttogs ännu, blott med den förändringen, att endast damer bildade kretsen och herrarna fritt rörde sig kring fåtöljerna, Om vintern gav grevinnan alltjämt små baler för aristokratiens åtta- till tioåringar, vadan hon åtnjöt stor popularitet bland den yngre generationen. Av de framstående italienare, som vid denna tid voro flitiga gäster i grevinnans hus, lade man kanske främst märke till Gino Capponi, blott några och tjugo år gammal men ytterst bildad, världsvan och älskvärd och med ett redan stadgat omdöme i alla frågor. Där träffade man också Lorenzo Bartolini, den berömdaste bildhuggaren i Florens, och Rafael Morghen, den ryktbare kopparstickaren, som dock ej utmärkte sig på något vis utanför sitt fack. Fabre tyckte om honom, emedan han förträffligt reproducerade hans porträtt av Alfieri. Om grevinnans världsberömde “habitué“ Canova skola vi tala längre fram. Till de intressanta personligheter man träffade hos henne hörde också greve Leopold Cicognara, en lärd estet, vars konsthistoriska och konstkritiska uppsatser äga stort värde än i dag. Trots sin lärdom var han en fulländad världsman; ståtlig, älskvärd och med ett ovanligt förbindligt väsen var han kanske blott alltför angelägen att behaga och göra intryck. | Baronessan de Staël, “Corinnes“ författarinna, var grevinnan