ELFTE KAPITLET. ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET. 1. Gjorde man sitt inträde i Rom genom Porta del Popolo, rönte man egentligen inte det intryck man skulle väntat av “Roma caput mundi“. Enda prydnaden på torget var obelisken, rest under Sixtus V, och tre kyrkor, för övrigt omgavs torget endast av torftiga hus, halmdösar och stenkar, där kvinnorna tvättade kläder. Getter och åsnor gingo och betade i gräset, som frodades mellan kullerstenarna, och där nu den härliga terrassen begränsar torget åt Monte Pincio till, sträckte sig en vingård tillhörig munkarna i Santa Maria del Popolo. Först under Napoleon I:s korta herravälde uppgjordes en plan till försköning av denna del av staden, en plan som sedermera, under Pius VII:s tid, sattes i verket av den ryktbare kardinal Consalvi, som ville, att främlingen genast vid inträdet i påvestaden skulle imponeras av dess storslagenhet. Pincio var ett älsklingstillhåll för folket, för poeter och artister; om helgdagarna dansades där till långt inpå natten vid skenet från månen och lyktorna på salustånden. Ibland samlades på Pincio glada sällskap utklädda till herdar och herdinnor, sjöngo och spelade mandolin. Männen hade dock vanligen en vass dolk eller en stilett i fickan för hemfärden. Gatorna voro mörka, blott här och där flämtade lågan från någon liten lampa framför en madonnabild; det berättades också oupphörligt om överfall, och för kvinnorna var det förenat med den allra största risk att på kvällen våga sig utanför sin husport. Då president de Brosses enligt fransk sed ville tända facklor bakpå sin vagn för att ej andra åkdon skulle köra på honom, avrådde man honom därifrån, ty allmänheten tyckte ej om att bli