ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 263 alltför skarpt belyst om kvällarna. Kastade en lykta sitt sken in i gränderna, brukade där ropas: “Volti la lanterna!“ “Vänd lyktan!“, och ägaren fann rådligast att lyda, ty i annat fall väntade honom måhända ett styng av en vass stilett. Moroni, författare av en stor kyrklig encyklopedi, påstår, att under Klemens XIII begingos i Rom under loppet av tio år och sju månader 4 000 mord och i hela Kyrkostaten 13,000. Varje främling, som anlände till Rom, styrde naturligtvis allra först sin kosa till Spanska torget, ty där lågo de två bästa hotellen, det ena vid foten av trappan upp till Trinità de Monti, kallat “Della scalinata“, det andra franskt, “Monte d’Oro“, nätmare Monte Pincio. Endast två förnämligare byggnader voro belägna vid torget: spanska ambassaden och “Collegio de propaganda Fide“; obelisken ovanför trappan var då ännu icke rest. Det var först den för sin lärdom omtalade abate Cancellieri, som drog sig till minnes de fyra antika obeliskerna, som lågo undankastade någonstädes; han skrev en broschyr: “Supplica dei quattro obelischi“ och genomdrev, att fyra torg smyckades med dem: Trinita de’Monti, Monte Pincio, Montecitorio och uppgången till Kvirinalen. Vid Spanska torget bodde man tryggast, ty enligt ett gammalt privilegium omhänderhades där ordningen av spanska ambassaden, som skötte sin sak mera energiskt än påvliga polisen. Med undantag av via Condotti beboddes alla gator kring Piazza di Spagna av fattigt folk, lösa kvinnor och målarmodeéllet. Sträckan från Tibern till Corson var tätast bebyggd, och där lågo de flesta palatsen och offentliga byggnaderna. Butikerna voro fà, och i stället för namnskyltar hade de emblem. En röd hatt, en stor trähand, en slingrande orm av järn angav, var man kunde få huvudbonader, handskar eller apoteksvaror. Över ingången till hotellen, “locande“, hängde emblem av mâålat bleck, en tupp, en örn, en falk, en björn, och ofta satt över dörren en verklig, uppstoppad falk eller hök, som en gång fritt hade kretsat över Campagnan. Månglare bredde ut sina varor på gatan, under bar himmel stekte man fisk och höns, lagade pölsa och till och med stekte spädgrisar på spett; från alla håll kommo därför dofter, som voro angenäma blott för den mycket hungrige. Hantverkarna hade sina speciella kvarter och gator; en mängd släkter innehade privilegiet på att tillverka vissa, noga bestämda industrialster; så hade t. ex. endast släkten Albani rättighet att förse