264 ROM hela påvestaden med nålar. Som emellertid nålarna från Tyskland voro bättre, införde Albanis i tysthet stora mängder av varan från norden och försålde dem som inhemskt arbete. Smugzglare straffades dock med höga böter eller kroppsstraff. Visserligen utan skriftligt privilegium men i kraft av ett stumt medgivande existerade i Perugia en giftfabrik, vars tillverkning var allmänt känd under namnet “Acqua tofana“ eller “Acqua di Perugia“. Regeringen och de påvliga guvernörerna i Perugia visste om denna brottsliga industri, men av fruktan att bli förgiftad vågade ingen anställa räfst. Blotta namnet på detta gift ingav vidskeplig fasa. Till livligheten i Roms gatuliv bidrogo barderna, de s. k. “Cantastorie“, som med hes stämma förtalde romantiska rövarhistorier. Där voro även poeter, som för att göra sin talang känd klevo upp på första bästa bänk och för hugade åhörare deklamerade sin nyaste sonett eller en för tillfället lämpad improvisation. Denna sed hade Metastasio att tacka för sin lycka. Som ung gosse improviserade han på gatan en vers, vari han omnämnde den i Rom kände Gian Vincenzo Gravina, en förmögen litteratör. Händelsen ville, att Gravina just gick förbi i sällskap med abate Lorenzini; han stannade och blev så förtjust över vad han hörde, att han ville ge gossen ett silvermynt. Metastasio vägrade hövligt att taga emot gåvan, vilket hade till följd att Gravina bad få veta var hans far bodde. På det sättet lärde Gravina känna Metastasios familj, som levde i tryckta omständigheter, och bekantskapen ledde till att han blev en faderlig beskyddare för ynglingen, den blivande skaparen av den moderna melodramen. Vid sin död testamenterade han honom 15 000 taler, i nutida mynt omkring 150,000 francs, som Metastasio visserligen inom kort förslösade, men som dock blevo till nytta för hans utbildning. Ett karakteristiskt drag för den romerska gatan var den oändliga mängden av män i långa svarta rockar, korta kappor och en liten vit krage om halsen, de s. k. abati. Envar, som ville vinna en ställning i samhället och tillträde till den högre societeten, iförde sig abatens dräkt. En dylik abate hade e; bundit sig med strängare religiösa löften, han kunde gifta sig, men ansågs tillhöra “kyrkans armé“ och kunde berömma sig av att bära en dräkt, som gjorde honom jämställd med monsignoren. Abatedräkten blev ett slags påvestatens uniform; den. bars av notarier, advokater, prokuratorer, arkivarier, professorer,