ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 265 poeter, läkare och t. o. m. dentister. Abati förtjänade sitt bröd som betjänter i förnäma hus, som mellanhänder åt köpmän och bankirer, som guider åt utlänningar. Ibland kunde de stå i hopar på gatan falkande efter sysselsättning, och kom det en abate gående i mer än vanligt luggsliten och lappad dräkt, så hörde han med säkerhet till de s. k. “ecclesiastici erranti“, som från världens alla kanter kommo dragande till Rom. En dylik “irrande ecklesiast“, som hade varken prästgäll eller annan befattning, hämtade vanligen sitt uppehälle av billiga mässor eller billiga begravningar. De förnämsta kyrkornas domprostar och prostar förbehöllo sig att förrätta de mässor som blevo rundligt betalda; de billiga mässorna ombestyrdes vanligen av klockaren, som sålde dem, naturligtvis så dyrt som möjligt, åt dylika irrande präster, för vilka varje minsta inkomst var välkommen. “Preti di morto“ kallades de fattiga andans män, som hade en liknande inkomstkälla i begravningar inom mindre bemedlade familjer. Överhuvud mötte man i var minut präster och munkar på Roms gator. 1766 räknades i Rom på 170,000 à 180,000 invånare 5,000 sekulära präster, 3,500 munkar, 1,500 nunnor och 34 biskopar, de vatikanska prelaterna oberäknade. Utom av prästerna iakttogs celibat av ett stort antal män, som på något sätt hade befattning med kyrkorna, såsom sakristaner, organister, lekmannabröder, vadan antalet ogifta män uppgick till nära 38,000, ingalunda till båtnad för den allmänna moralen. Särskilt voro munkarna mycket illa anskrivna i borgarhusen, och ofta släppte man ej ens in dem, utan gav dem en allmosa genom fönstret, för att inte grannarna skulle sprida ut elakt skvaller om familjen. En verklig landsplåga voro tiggarna; 1,500 fattiga underhöllos av hospital och olika slags stiftelser, men omkring 10,000 tiggare ströko omkring i staden, belägrade ingångarna till kyrkorna och blottade för att väcka medlidande de vidrigaste sårnader och kroppslyten. Från hela Campagnan för resten, som vimlade av banditer, zigenare och trollkarlar, strömmade det strykare in till staden, och ofta stod polisen maktlös emot dem. Ett gladare inslag i gatlivet utgjorde charlatanerna, som skilde sig från “cavadenti“ i de andra italienska städerna därutinnan, att deras egentliga inkomstkälla var att försälja amuletter och allehanda “reliker“. En puffade för sankt Nikolaus’ manna, som hjälpte för alla möjliga sjukdomar, eller för sankt