266 ROM Jakobs av Compostella “agnus Dei“, som skyddade för pest, en annan påstod, att han just var återkommen från Jerusalem och hade rúed sig vatten från Jørdan, som skänkte kraft att oimvända judar. En visade en stare, som till barns och pigors skräck kunde läsa “Patetnoster“, och påstod, att det vai en häxa, som blivit förvandlad till stare och dömd att beständigt upprepa denna bön. Inte heller saknades det charlataner, som sålde fullkomligt “säkra“ nummer till det romerska eller geñuesiska lotteriet. En ganska bedrövlig bestämmelse hade ibland piazza Navona. På en skampall vid fontänen kallad “Il Moro“ utställdes missdådare till allmän beskådan, och ett anslag upplyste, för vad och till vilket straff de voro dömda. Då ett tillräckligt antal skådelystna hade samlat sig, blåstes i trumpeter, och bödláår trädde fram och gåvo syndaren tjugofem till femtio prygelslag på en viss kroppsdel. Publiken fann ett storartat nöje i skådespelet och ropade ofta till bödlarna: “Slå mera, slå mera!“ Jesuiterna använde dessa exekutioner som medel att förbättra befolkningen, de uppförde estrader runt Berninis stora fontän och demonstrerade för åskådarna vart brott och lagöverträdelser leda. Romerska befolkningens största fel alltifrån medeltiden och ända in i XIX seklet var lättja. Liksom renässansens så voro också 1700-talets romare oförmögna till något som helst arbete, som krävde uthållighet eller yrkesskicklighet. @Osteriorna höllos av genuesäre, konditorierna av schweizare från Engadin, grövre och finare smide utfördes av italienare från Friuli o. s. v.; det fanns ingen romare, som var murare, skräddare eller hattmakare. Rom saknade borgerskap; befolkningen utgjordes av präster, adel, en oräknelig hop betjäning och det egentliga folket, med trasteveranerna i spetsen. En aristokratdam berättade, att hon i sin ungdom trott, att samhället bestod uteslutande av herrar och tjänare. De förnämsta samlingsplatserna för våd vi nu kalla “intelligensen“ voro tre kafén, av vilka det äldsta tycks ha varit kaféet “del Greco“. Det turkiska kaffet började småningom uttränga chokladen, och en företagsam grek tog sig för att servera den orientaliska nektarn, antagligen redan före 1660, i en lokal vid via Condotti. Caffè Greco existerar än i dag, med tillägget “antico“, och kan berömma sig av över tvåhundrafemtioåriga anor. Det finns ett träsnitt från senare hälften av 1600-talet föreställande en öppen butik, där en grek i nationaldräkt ser-