Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Rom i senare hälften av XVIII seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 273
Sforza och Rospigliosi, och en mästerlig regissör var duca
Grimaldi, spanske konungens ambassadör.
På våren, vanligen i maj, öppnade markis Giuseppe Zagnoni
sin glada salong. Markisen var bolognesare, den siste av sin
ätt och högst förmögen. Han hade ett palats vid Corson och
dessutom en villa i närheten av Porta Pia med en park full av
härliga träd och vattenkonster och där han den nya arabiska
drycken till ära hade låtit uppföra en paviljong kallad “Caffeaus“.
Kaféen kallades i Rom till en början “caffeaus“; huru de kommo
att få just ett tyskt namn är nu ej lätt att utleta. Marchese
Zagnoni var omkring femtio år, en ståtlig, nöjeslysten och ganska
fåfäng man. Han utverkade av polske konungen
kommendörstecknet av Heliga Stanislausorden och blev längre fram
hedersöverste vid ett polskt regemente. Antagligen anlitade han som
mellanhand samme monsignor Taruffi, som förhjälpte även
Albergati till polska titlar.
Zagnonis majfester besöktes av hela den stora världen, ty
man hade förtjusande roligt där och fick tillåta sig ungefär vilka
friheter som helst. Sin glansperiod hade dessa mottagningar
under Pius VI, vars första tjugo regeringsår voro en oavbruten
karneval. En av centralfigurerna i societeten var monsignor Ruffo,
påvlig skattmästare, en rik, gästfri prelat, som anordnade
oupphörliga fester och konserter i sitt palats vid piazza SS. Apostoli.
En sorts hovpoet för den glada världen var Monti, som i sina
sonetter besjöng de romerska skönheternas behag. Vad Monti
beträffar var det ingen risk, att han skulle förråda galanta
hemligheter; däremot fanns det en mindre taktfull rimsmidare, som
i satiren “La Galleria“ gjorde sig skyldig till svåra indiskretioner.
Särskilt sysselsatte han sig med de vackra systrarna Petracchi,
som buro de klingande namnen Palmira, Rosalinda och Teresina,
kallades de tre gracerna och läto alltför mycket tala om sig.
Satirikern var obarmhärtigt elak mot de icke längre unga,
målade och ungdomligt klädda damer, som infunno sig på
Zagnonis majfester för att i lagrarnas skugga kanske för sista gången
få lyssna till tvetydiga galanterrier. Om en av dem, signora
Remoli, säger poeten, att hon såg ut som en gammal tavla av
aposteln Lukas, nedrökt och svartnad av ålder:
Immagine antichissima creduta di S. Luca,
Affumicata e rancida con una grossa bucca.
Alla damerna, både de unga och de till åren komna, infunno
Rokokomänniskorna. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
