ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 279 tala om, bildade vanligen slutna kretsar och ägnade sig helt åt sitt arbete, andra kommo uteslutande för att studera fornlämningarna, och sedan de besökt även Neapel, återvände de till norden. Efter spanska successionskriget, då kejsar Karl VI utom Milano och Mantua kunde räkna även Neapel och Sardinien till sina lydländer, blev Rom en viktig anhaltstation för habsburgska diplomater och dignitärer på väg söderut. De kejserliga sändebuden i Rom uppträdde med stor pomp. Grevinnan Gallas, född Dietrichstein, var särskilt omtalad för sina magnifika mottagningar, och då greve Gallas 1719 lämnade Rom för att övertaga posten som vicekonung i Neapel, förvånade sig hela staden över att han ej lämnade några skulder efter sig, betalade alla sina leverantörer i reda pengar och till och med skänkte sin romerska betjäning deras livrén. Det hände annars ofta, att de utländska ambassadörerna reste ifrån en massa skulder. Också ledsagade den romerska aristokratien Gallas ända till Velletri, och furst Gaetani av Sermoneta gav en avskedsbankett för honom i ett tält i Pontinska träsken. Tidningen “Caracas“ skildrade med stor utförlighet de mottagningar och baler som de kejserliga ambassadörerna gåvo. 1721 var den aristokratiska tyska kolonien så talrik, att under karnevalen trettiosex herrar, flertalet tillhörande ambassaden, anordnade ett tåg föreställande Herkules triumf. Kardinal Althan bestod hästar och vagnar. Då 1734 österrikarna måste utrymma Neapel och Sicilien och kejsardömet erkände Bourbonerna som herrar där, blev det slut med all denna härlighet. Bland de litterära storheter, som i senare hälften av 1700-talet vistades i Rom, må nämnas skalden Herder, som skrev målande brev till sin i Tyskland kvarvarande hustru. Livet i palatsen tilltalade honom föga, han ansåg, att där fäste man för stor vikt vid de yttre formerna, och fann, att påvestaden i grunden var en fåfängans rmnarknad med ceremoniväsen och salongsliv som sina specialiteter. Han klagade, att han måste skaffa sig en svart och en violett frack, ty den svarta syrtut han haft med sig dugde ej. Hatten och stövlarna av tyskt fabrikat kunde han inte heller uppträda i, och det kostade honom dyra pengar att kostymera om sig till romare. Inte heller Goethe ville bli hindrad i sitt arbete; han kom därför till Rom under namnet Müller, tog in hos målaren Tischbein och blev förargad, då arkadierna, som önskade se en så