TOLFTE KAPITLET. PAPA LAMBERTINI. 1. Under de första fyrtio åren av XVIII seklet innehades påvetronen av idel medlemmar av stormannasläkter, en umbrer, Albani, och tre romare, Conti, Orsini och Corsini. Albani regerade under namnet Klemens XI (1700—1721) och regerade för länge, kan man säga. Medelmäåttigt begåvad, vacklande till karaktären och olycklig i sin politik utfärdade han den ryktbara bullan “Unigenitus“, riktad mot de franska jansenisterna. Men mera än religionstvisterna bekymrade honom de olyckliga krigen med Josef I. “Om tron går under i Frankrike“, brukade han säga, “så än sedan? Det uppstår tusentals apostlar som återställa den; men om den tyska soldatesken förhärjar Kyrkostaten, så förmå alla världens apostlar inte skapa ett enda kålhuvud.“ Påven hade tydligen ett sunt förstånd, men det oaktat uträttade han intet till gagn för staten. Under hans tid uppkom ett ordstäv, som Napoleon sedermera bokstavligt följde: på den helige fadern bör man kyssa foten och binda händerna. Efter Albani följde Michele Angelo Conti (1721—1724) under namn av Innocentius XIII, en av XVIII seklets mest framstående påvar. Han var en förträfflig administratör, och under hans regering började Kyrkostaten blomstra upp, den allmänna säkerheten ökades; men han regerade för kort för att hinna råda bot för allt ont som frodats under långliga tider. Framstegen under Innocentius XIII gingo om intet under hans efterträdare, Vincenzo Maria Orsini, Benedikt XIII (1720— 1730). Den dåvarande dominikangeneralen Cloche sade om honom, att Orsini var lik ett jägarhorn, hård, hal och tom. Till denna karakteristik må läggas, att påven var oerhört stolt över sin här-