282 ROM komst och alldeles ohjälpligt envis, vilket ej hindrade, att han lät sig fullständigt behärskas av sin favorit, kardinal Nicola Coscia, som genom utpressningar och mutväsen fullbordade statsfinansernas ruin. Benedikt var mycket from, större delen av dagen tillbragte han i bön och lämnade regeringsomsorgerna åt Coscia. Kardinalens fiender funno tillfälle att underrätta påven om gunstlingens omoraliska leverne; det var för övrigt känt i hela Rom, att han ofta brukade mottaga privatbesök av sköna damer. Coscia beslöt övertyga påven om att han var offer för skamligt förtal. Han lagade, att någon inrapporterade för den helige fadern, att en för sitt lättsinne känd dam vid den och den tiden skulle vara på besök hos kardinalen; påven blev indignerad, hastade till favoritens rum, slog upp dörren och — fann Coscia knäböjande och försjunken i bön framför krucifixet. Sista tisdagen 1730 befann sig Coscia på teatern, då nyheten spred sig, att påven dött. Ridån gick genast ned, och publiken började skrika: “Ned med Coscia, ned med Coscia!“ Kardinalen flydde i hast, och folket fick nöja sig med att utkräva hämnd på hans palats, som det plundrade och förstörde. Men den följande påven tillfredsställde den allmänna opinionens krav genom att döma Coscia till tio års fängelse i S. Angelo, 100,000 scudis böter och förlust av sina prebenden. Denne påve var Klemens XII, Lorenzo Corsini (1730—1740), som lade grunden till kapitolinska museet genom att av kardinal Alessandro Albani inköpa en samling romerska kejsarbyster och marmorfragment med inskriptioner för en summa av 66,000 scudi; en konstintresserad eftervärld har alltså skäl att vara honom tacksam. För övrigt förmådde han inte uträtta mycket, ty vid tiden för sitt val var han redan nästan blind, och hans brorson, Neri Corsini, regerade Kyrkostaten. Statssekreteraren infann sig hos påven, som nästan ständigt låg till sängs, redogjorde för ärendena, lade fram bullan till underskrift och förde Klemens hand till det ställe på papperet, där han skulle teckna sitt namn. Naturligtvis visste påven aldrig vad han underskrev; statssekreteraren tillfogade orden “Annuit Sanctissimus“, och därmed var saken klar. Under sådana förhållanden var det på högsta tiden, att man valde en påve, som förmådde uträtta något och framför allt bragte reda i statsfinanserna.