288 ROM sin “Esprit des Lois“ och Voltaire sin “Mahomet“, åtföljd av en ytterst underdånig skrivelse, vari han bad om påvens välsignelse och om tillstånd att under hans porträtt få anbringa följande distikon: Lambertini hic est, Romae decus et pater orbis, Qui mundum scriptis docuit, virtutibus ornat. På detta något klumpiga smicker svarade påven med ett godmodigt men inte vidare kvickt brev, och icke dess mindre förbjöd han utgivandet av Voltaires tragedi i italiensk översättning. Så vitt det lät sig. förenas med hans ställning gynnade dock Lambertini de nya franska idériktningarna; han var en framstegsvänlig man, en lärd utan fördomar, och om han ansåg en tanke gagnelig för mänskligheten, understödde han den, även om den härledde sig från protestanter eller jansenister. Också var Benedikt XIV en monark som alla vördade, och man kan säga, att han var en verkligt “allmännelig“ påve. Den engelske protestanten Walpole skrev en lång lovdikt över honom och kallade honom: Principe sėènza favoriti, Papa senza nepotismo, Dottore senza orgoglio o. s. v. För nepotism hade han ingen fallenhet, och frestelsen var också ringa. Lambertinis gifta syster hade länge varit barnlös; då hennes bror blev påve, fick hon emellertid icke mindre än två söner. Benedikt XIV blev litet förvånad över denna tillökning i familjen, och då man underrättade honom om den första av dessa “glada tilldragelser“, sade han med en axelryckning: “lo credeva che la razza de coglioni fosse finita.“ Längre fram förbjöd han dessa nepoter att bosätta sig i Rom, under förklaring att kyrkan var hans familj; till sist lät han sig dock bevekas så pass, att han köpte dem ett anspråkslöst hus, men efter vad det uppges testamenterade han dem ej mer än 4,000 scudi. ll. Huvudsyftet i Lambertinis politik var att åvägabringa ett så gott förhållande som möjligt mellan apostoliska stolen och de katolska länderna. Detta var också nödvändigt. De bourbonska hoven bokstavligen tävlade om att åsidosätta alla påvliga för-