PAPA LAMBERTINI 287 siske prelatens oskiljaktige följeslagare. Detta hindrade dock ej, att han skrev om honom, att Lambertini “är mycket tempererad i sin religiositet och den bäste komiker i världen“. Hans aningar gingo i uppfyllelse; Lambertini blev påve, i väsentlig mån tack vare Tencins intriger, och bibehöll sin forna vänskap för den franske kardinalen. Även till M:me de Tencin utsträckte den helige fadern sin ynnest. Säkert visste påven föga om den forna nunnans förflutna, det berättades honom blott om hennes tillgivenhet för kyrkan, om hennes inflytelserika salong. Till följd därav uppstod mellan påven och M:me de Tencin en korrespondens, som bland annat förde med sig översändandet av de parisiska almanackorna till Rom. Nyåret 1742 förärade henne påven t. o. m. sitt porträtt, en rar prydnad för hennes litterära salong. I sin tacksägelseskrivelse inflätade den sluga fransyskan en komplimang, som Benedikt XIV var särskilt känslig för, i det hon skrev, att innan han blivit en av de mest lysande bland regenter, hade han intagit främsta platsen i de lärdas samfund. Om sig själv skrev hon: “J’étais votre fille spirituelle avant que vous fussiez le père commun des fidèles.“ Sanningen att säga hade påven ej vidare skäl att känna sig stolt över en sådan “andlig dotter“. Påven var också angelägen om att hans litterära verk skulle finnas i en vacker upplaga i biblioteket vid rue St. Honorée. “Jag skulle skicka M:me Tencin mina böcker“, skrev han till hennes bror kardinalen, “men jag skäms för att papperet är så dåligt; jag föredrager därför att vänta på andra upplagan, som håller på att tryckas, ty den går upp mot de vackraste parisiska tryckalster.“ Icke blott med böcker, även med tjänster sökte påven gengälda M:me de Tencin för de parisiska almanackorna; på hennes förbön lät han minska några gärder, som abbotstiftet Boulainvilliers < hade att erlägga till Rom. Han ville gärna, att hans brev till henne skulle uppläsas på samkvämen i hennes salong. “Om vårt brev“, förklarade han den 9 augusti 1743, “blir uppläst för edra församlade ’beaux esprits’, hoppas vi, att det skall bliva lika väl emottaget som våra föregående skrivelser.“ Benedikt XIV älskade lidelsefullt böcker; man kunde ej bereda honom större glädje än att rikta hans bibliotek, som han i sitt testamente donerade till staden Bologna. De franska ambassadörerna bådo ofta konungen, att han skulle sända påven de vackraste verk som utgingo från Louvrens tryckeri. Författarna kände till hans bokvurm, och Montesquieu skickade honom