PAPA LAMBERTINI 289 ordningar, och även Österrike visade Rom en uppenbar ringaktning. Lambertini förstod, att tiderna hade förändrat sig, att påven icke längre kunde betrakta sig som härskaren över alla härskare och att ett fasthållande vid denna uppfattning måste leda till oupphörliga förvecklingar med de europeiska regeringarna och långt ifrån att gagna påvedömet endast försvaga det. Slitningarna mellan de katolska staterna och Rom hade djupa orsaker. Ludvig XIV:s strävan gick ut på att icke blott krossa protestantismen utan också utplåna alla olikheter i religiös uppfattning bland Frankrikes katoliker och fastsmida dem vid Rom. Denna den mäktige konungens religiösa despotism framkallade ett allmänt missnöje, som efter hans död gick ut över katolicismen. Det uppstod mot kyrkan fientliga rörelser, en opposition mot allt vad den lärde, och nya filosofiska strömningar, som riktade sig icke blott emot religionen utan även mot statens beroende av Rom. Medan de radikala andarna bröto med religionen och kyrkan, ansågo de mera nyktert tänkande, och bland dem en stor del av franska prästerskapet, att en brytning med Rom skulle vara till skada, och de ville endast reformera kyrkan, försona den åtminstone med det mest berättigade i den nya filosofiska riktningen. Detta mäktiga parti, som kallades jansenister, hade anhängare inom de högsta regeringskretsarna i de södra katolska länderna, och i mitten av 1700-talet voro de främsta statsmännen på det klara med nödvändigheten av att minska det romerska kleresiets inflytande. Så Choiseul i Frankrike, Squillace i Spanien, Tanucci i Neapel, Carvalho i Portugal, och bakom dem stodo intelligenskretsarna i dessa länder. De framstegsvänliga riktningarna bekämpades, öppet och hemligt, av jesuiterna, som hade sitt förnämsta stöd i de respektive ländernas aristokrati. Deras ideal var en obrottslig ortodoxi och undergivenhet under de maktbud som utgingo från Rom eller väl egentligen från dem själva. Det måste alltså komma till en ödesdiger kraftmätning; å ena sidan stodo regeringarna, som ville avkasta de av Rom pålagda bojorna, under vilka hela det katolska Europa suckade, à andra sidan den stränga ortodoxien, som till representanter hade jesuiterna. I Rom bildade sig också två partier, kanske icke så påtagligt framträdande som i Frankrike, Spanien och Portugal, men ändå ganska utpräglade. I spetsen för den mera moderata rikt-Rokokomänniskorna. 19