290 ROM ningen stod påven Lambertini själv, som med hjälp av konkordat sökte såvitt möjligt återställa freden inom den katolska världen, och ett flertal av kardinalerna hade slutit sig till honom. Påven var missnöjd med jesuiterna, klandrade deras affärsverksamhet och kritiserade skarpt deras sätt att missionera. Det strängt konservativa partiet utgjordes av jesuiterna och personer som stodo under deras inflytande. Trots jesuiternas motstånd slöt påven konkordat med de katolska länderna, som vanligt i dylika fall vilande på ömsesidiga eftergifter. De kardinaler, som stodo kvar på den gamla “non possumus“-ståndpunkten, samt en stor del av romerska prästerskapet ondgjorde sig. särskilt över det konkordat han 1730 slöt med Spanien, emedan romerska kurian till följd av detta fördrag förlorade en stor del av sina inkomster. Påven lät sig dock icke skrämmas av oppositionen, utan fullföljde ihärdigt sin strävan att göra slut på krigstillståndet mellan de katolska staterna och kurian och slöt i tur och ordning fördrag med Portugal, Sardinien, Neapel och kejsarhovet. På det sättet inträdde en åtminstone skenbar fred, som dock ej varade länge. Jesuiterna försökte med alla medel att störta en av sina farligaste motståndare, den portugisiske ministern Carvalho. Men alla intriger voro fruktlösa: Carvalho stod kvar i spetsen för regeringen i Lissabon;,-och till råga på allt, i sin konungs namn framlade han ett memorial, som framhöll nödvändigheten av att reformera jesuitorden. Detta den portugisiska regeringens steg hälsades med tillfredsställelse av påven, ty’även Benedikt XIV ansåg en förändring i jesuitordens organisation nödvändig. Påven uppdrog åt kardinal Saldanta att anställa en undersökning beträffande den affärsverksamhet som bedrevs av jesuiterna. Undersökningen utföll till deras nackdel; kardinalen förbjöd jesuiterna att vidare driva handel och anhöll hos portugisiska regeringen, att den skulle konfiskera de varor, som voro ordens tillhörighet. Samtidigt upptogs frågan om jesuiterna i Frankrike. Den omedelbara anledningen var, att ett stort handelshus på Martinique, som hade förbindelser med en jesuit, pater Lavalette, inställde sina betalningar. Denna bankrutt drog med sig en mängd fallissemang i Frankrike, och man vände sig till domstolarna med krav på skadestånd av jesuiterna. Alla dessa händelser gjorde stort intryck i Rom och stämde Benedikt så ogynnsamt mot Loyolas orden, att han beslöt anställa en grundlig räfst och reformera orden.