FJORTONDE KAPITLET. SAMLARNA. I. En av de mest karakteristiska företeelserna i 1700-talets Rom var antikvitetsvurmen. Den uppammades av omgivningen, den uppmuntrades av påvliga regeringen, som betraktade alla andra moderna vetenskaper som misstänkta, som en fara för statens bestånd. Så den franska filosofien, den engelska nationalekonomien, naturvetenskaperna, ja agronomien, ty den påvisade apostoliska kammarens bristande omvårdnad om jordbruket och missförhållandena inom administrationen. Däremot var det tillåtet att skriva sonetter och syssla med arkeologi, ty det gjorde ingen skada, tvärtom, det medförde en viss ära och därjämte ekonomiska fördelar för påvedömet. Också utvecklade sig inom romerska samhället den uppfattningen, att det för en bildad person ej fanns en noblare uppgift än att taga vård om antikens minnesmärken, och det gavs intet lättare sätt att förvärva anseende än att uppträda som antikvitetskännare. Kardinal Braschi-Onesti, en älskvärd, förekommande man, som ej gjorde någon människa förnär, men var fullkomligt oduglig till nyttigt arbete, åtnjöt stor popularitet, emedan han ansågs för en framstående arkeolog. I själva verket hade han endast lärt sig några dussin fraser om konst, som han briljerade med inför de okunniga, med de lärde åter undvek han sorgfälligt att inlåta sig i några djupare resonemang. Till de verkliga kännarna hörde i främsta rummet kardinal Alessandro Albani, som man med rätta skulle kunna kalla konungen bland XVIII seklets antikvarier i Italien. Han levde i några och åttio år och hade alltså tid nog att samla en liel skatt av vetande och erfarenhet om den antika konsten, helst forn-