KLEMENS XIV 303 rev ned anslagen, men avskrifter av “libretton“ gingo ur hand i hand, och den innehöll de giftigaste utfall mot medlemmarna av heliga kollegiet. Slutligen läto kardinalerna konfiskera alla anträffbara exemplar, och de brändes av bödeln på Campo dei Fiori. Inkvisitionen uppdagade, att nidskriften till författare hade abate Gaetano Sertor, och dömde honom till livstidsfängelse. Pius VI mildrade straffet till förvisning ur Kyrkostaten, -därtill bevekt’ av kardinal Zelada, som var en av de hätskast angripne. Värre än dessa efemära tidskrifter var en bok av en fransmah, Crétineau Joly: “Clement XIV et les jésuites“, där författaren på grundval av en föregivet “autentisk“ redogörelse av jesuiten Vincenzo Bolgeni, framdragen ur jesuitordens arkiv i Rom, ger en skildring av Klemens XIV:s sinnestillstånd efter undertecknandet av brevet “Dominus ac Redemptor noster“. Bolgeni lämnar den rysligaste beskrivning på den stackars påven, som av de beständiga samvetskvalen över ordens upphävande miste sitt förstånd, skrek, att han var fördömd, att det ej fanns räddning för honom, med ett ord råkade i ett våldsamt vansinne, som slutligen ledde till hans död. Denna nidskrift av Bolgeni utgjorde så gott som enda källan till skildringen av Klemens XIV:s sista stunder från slutet på 1700-talet och till 1847. Då utgav Agostino Theiner, chef för de hemliga arkiven i Vatikanen, ett grundligt historiskt verk, “Storia del pontificato di Clemente XIV“, som vederlägger Bolgenis och Jolys alla lögner och skildrar Klemens död på ett med sanningen överensstämmande sätt.