SAMLARNA 305 forskningen hos honom var en passion, för vilken han offrade hela sin förmögenhet. Kärleken till fornlämningarna vaknade hos Albani redan i hans ungdom, medan pāåvetronen innehades av hans farbror, Klemens XI Albani (1700—1721). Eggad av drottning Kristinas exempel, som på sin bekostnad lät företaga grävningar i Roms omnejd, kom Klemens på tanken att i Vatikanen grundlägga en samling antika inskriptioner (Museo lapidario). Tanken förverkligades först längre fram (1773), men under Klemens XI började den uppfattningen rotfästa sig i Rom, att man ej fick låta de i jorden gömda skatterna förfaras och att man måste grunda muséer i påvestaden. Alessandro Albani, yngste sonen till påvens bror Orazio från Urbino, föddes den 15 oktober 1692. Han var ett vackert och livligt barn och blev kallad “divino putto“, ty han hade blå ögon, blont hår, rena drag, ett intagande väsen och var dessutom ovanligt begåvad. En gång lärde honom en äldre vän att spela l’hombre, och redan samma kväll vann den då tolvårige gossen på sin lärare. Påven satte honom i seminariet i Rom och gjorde sig förhoppningar om att han en gång skulle bli en framstående kyrkofurste. Men “il cavalierino“ flydde i sällskap med sin bror från det tråkiga seminariet och begav sig till fots hem till Umbrien. Under vägen upphanns han emellertid av en utskickad från påven, som övertalade honom att vända om, under försäkran att påven alls icke ämnade tvinga honom att beträda den prästerliga banan, utan tillät honom att gå in vid hären. Inom kort, vid femton års ålder, var Alessandro dragonöverste; men trots denna snabba befordran började han komma till insikt om, att i Kyrkostaten var det bäst att tillhöra kyrkan. 1712 iförde han sig därför sutanen och lyckades ställa sig väl hos påven, fastän han var mest begiven på att roa sig och hellre uppvaktade vackra damer än kardinalerna. Han hade också en kolossal framgång hos de sköna. Påven märkte detta, och för att göra slut på brorsonens glada leverne sände han honom i en utomordentlig ambassad till Wien. Det var en misslyckad uträkning; i Wien gjorde Alessandro skulder i det oändliga och, vad värre var, ville gifta sig, vilket ju var liktydigt med att en gång för alla uppge tanken på kardinalpurpurn. Påven hemkallade honom, och efter all sannolikhet var det sorgen över den älskade brorsonens snedsprång, som inom kort lade honom i graven. Rokokomänniskorna. 20