Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Samlarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMLARNA 305
forskningen hos honom var en passion, för vilken han offrade
hela sin förmögenhet.
Kärleken till fornlämningarna vaknade hos Albani redan i
hans ungdom, medan pāåvetronen innehades av hans farbror,
Klemens XI Albani (1700—1721). Eggad av drottning Kristinas
exempel, som på sin bekostnad lät företaga grävningar i Roms
omnejd, kom Klemens på tanken att i Vatikanen grundlägga en
samling antika inskriptioner (Museo lapidario). Tanken
förverkligades först längre fram (1773), men under Klemens XI började
den uppfattningen rotfästa sig i Rom, att man ej fick låta de i
jorden gömda skatterna förfaras och att man måste grunda
muséer i påvestaden.
Alessandro Albani, yngste sonen till påvens bror Orazio från
Urbino, föddes den 15 oktober 1692. Han var ett vackert och
livligt barn och blev kallad “divino putto“, ty han hade blå
ögon, blont hår, rena drag, ett intagande väsen och var
dessutom ovanligt begåvad. En gång lärde honom en äldre vän att
spela l’hombre, och redan samma kväll vann den då tolvårige
gossen på sin lärare.
Påven satte honom i seminariet i Rom och gjorde sig
förhoppningar om att han en gång skulle bli en framstående
kyrkofurste. Men “il cavalierino“ flydde i sällskap med sin bror från
det tråkiga seminariet och begav sig till fots hem till Umbrien.
Under vägen upphanns han emellertid av en utskickad från
påven, som övertalade honom att vända om, under försäkran att
påven alls icke ämnade tvinga honom att beträda den
prästerliga banan, utan tillät honom att gå in vid hären. Inom kort,
vid femton års ålder, var Alessandro dragonöverste; men trots
denna snabba befordran började han komma till insikt om, att i
Kyrkostaten var det bäst att tillhöra kyrkan. 1712 iförde han
sig därför sutanen och lyckades ställa sig väl hos påven, fastän
han var mest begiven på att roa sig och hellre uppvaktade vackra
damer än kardinalerna. Han hade också en kolossal framgång
hos de sköna. Påven märkte detta, och för att göra slut på
brorsonens glada leverne sände han honom i en utomordentlig
ambassad till Wien. Det var en misslyckad uträkning; i Wien
gjorde Alessandro skulder i det oändliga och, vad värre var, ville
gifta sig, vilket ju var liktydigt med att en gång för alla uppge
tanken på kardinalpurpurn. Påven hemkallade honom, och efter
all sannolikhet var det sorgen över den älskade brorsonens
snedsprång, som inom kort lade honom i graven.
Rokokomänniskorna. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
