306 ROM I sin egenskap av påvlig nepot måste Alessandro även efter beskyddarens död komma att intaga en framskjuten ställning i Rom, i synnerhet som åren förde med sig ökat förstånd. Innocentius XIII (1721—1724) utnämnde honom till kardinal, och utmärkelser och inkomster regnade över “heliga kollegiets Benjamin“. Som han kände till förhållandena i Wien och det “från den vackraste sidan“, blev han kejsardömets protektor, men prästvigningen ville han aldrig underkasta sig för att ej helt gå miste om sin frihet. Han var och förblev därför endast kardinal-diakon i S. Maria in via Lata. I sin ungdom hade Alessandro till lärare en stor pedant, Marc Antonio Sabatini, som var en grundlig antikvitetskännare. Sabatini väckte hans intresse för forntiden, och då Alexander blev kardinal och fick stora inkomster, började han samla antika statyer, företaga grävningar i Tivoli, Civita Lavigna, Nettuno o. s. v. samt trädde i förbindelse med baron Stosch, en berömd fornforskare, som vi strax skola lära känna. Inom kort hade Albani en nästan fullständig samling av romerska kejsarbyster, sjuttio antika huvuden och en oräknelig mängd värdefulla inskriptioner. Dessa skatter hopade han i sitt palats vid Quattro Fontane, men skuldsatte sig därigenom så, att han redan 1728 måste sälja en del av sina samlingar till kurfursten August i Dresden för 20,000 scudi och något senare till påven Klemens XII resten av skulpturverk och inskriptioner, som blevo grundvalen till kapitolinska museet. När sedan Benedikt XIV förvärvade kardinalens myntsamling, var det tomt i palatset vid Quattro Fontane. Men denna tomhet var mer än Albani kunde stå ut med; antikvitetsvurmen hade fått alltför mycket makt med honom. Han började samla på nytt och hade nu en sådan övning i att uppspåra antikviteter, var så förtrogen med den antika konsten, att han blev kallad världens främste antikvarie. Han skövlade två villor i Tivoli, kejsar Hadrianus’ antika, d’Estes nya, han genomgrävde nästan hela Porto d’Anzio, utsträckte sina antikvariska spaningar ända till Neapel, Marseille och Efesus och övertalade kartusiannunnorna i Rom att leta reliker i jord från Katakomberna. Nunnorna fingo sålla jorden, och benbitarna lät kardinalen dem behålla, marmorskärvorna, även de minsta, tog han vara på för egen del; han var nämligen en mästare i att hopfoga sönderslaget. Det har uppgivits, att han skulle vara den förste som kommit på tanken att låta ersätta felande bitar i antika