Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Samlarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 ROM
I sin egenskap av påvlig nepot måste Alessandro även efter
beskyddarens död komma att intaga en framskjuten ställning i
Rom, i synnerhet som åren förde med sig ökat förstånd.
Innocentius XIII (1721—1724) utnämnde honom till kardinal, och
utmärkelser och inkomster regnade över “heliga kollegiets
Benjamin“. Som han kände till förhållandena i Wien och det “från
den vackraste sidan“, blev han kejsardömets protektor, men
prästvigningen ville han aldrig underkasta sig för att ej helt gå miste
om sin frihet. Han var och förblev därför endast kardinal-diakon
i S. Maria in via Lata.
I sin ungdom hade Alessandro till lärare en stor pedant,
Marc Antonio Sabatini, som var en grundlig antikvitetskännare.
Sabatini väckte hans intresse för forntiden, och då Alexander
blev kardinal och fick stora inkomster, började han samla antika
statyer, företaga grävningar i Tivoli, Civita Lavigna, Nettuno
o. s. v. samt trädde i förbindelse med baron Stosch, en berömd
fornforskare, som vi strax skola lära känna. Inom kort hade
Albani en nästan fullständig samling av romerska kejsarbyster,
sjuttio antika huvuden och en oräknelig mängd värdefulla
inskriptioner. Dessa skatter hopade han i sitt palats vid Quattro
Fontane, men skuldsatte sig därigenom så, att han redan 1728
måste sälja en del av sina samlingar till kurfursten August i
Dresden för 20,000 scudi och något senare till påven Klemens XII
resten av skulpturverk och inskriptioner, som blevo grundvalen
till kapitolinska museet. När sedan Benedikt XIV förvärvade
kardinalens myntsamling, var det tomt i palatset vid Quattro
Fontane.
Men denna tomhet var mer än Albani kunde stå ut med;
antikvitetsvurmen hade fått alltför mycket makt med honom.
Han började samla på nytt och hade nu en sådan övning i att
uppspåra antikviteter, var så förtrogen med den antika konsten,
att han blev kallad världens främste antikvarie. Han skövlade
två villor i Tivoli, kejsar Hadrianus’ antika, d’Estes nya, han
genomgrävde nästan hela Porto d’Anzio, utsträckte sina
antikvariska spaningar ända till Neapel, Marseille och Efesus och
övertalade kartusiannunnorna i Rom att leta reliker i jord från
Katakomberna. Nunnorna fingo sålla jorden, och benbitarna lät
kardinalen dem behålla, marmorskärvorna, även de minsta, tog han
vara på för egen del; han var nämligen en mästare i att
hopfoga sönderslaget. Det har uppgivits, att han skulle vara den
förste som kommit på tanken att låta ersätta felande bitar i antika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
