312 ROM måtte ha varit en karakteristisk typ för en geschäftmakare, ty Goldoni använde honom som modell i en av sina komedier. Oräkneligt var antalet av förfalskade antikviteter som cirkulerade i handeln i Rom, de dåtida konstnärerna hade uppnått mästerskap i facket. Och inte nog med.att handelsmännen förfalskade, även samlare och mecenater läto ofta förfalska skulpturer och kaméer. Kardinal Albani förfogade över en dylik mästare, som var honom till stor nytta särskilt i fråga om restaureringen avy verkliga antikviteter. Det yar den berömde Bartolomeo Caraceppi, “il celebre ristauratore“, som med en arm eller ett ben som stomme skapade statyer av så antik prägel, att de främsta kännare höllo dem för äkta. Än i dag finner man i Europas förnämsta museer skulpturverk och framför allt graverade stenar och medaljer, som utgått från de dåtida romerska antikvitetshandlarnas verkstäder. Gentemot utlänningarna använde handelsmännen samma knep som än i dag äro brukliga. Under Pius VI:s regering anlände till Rom en greve Fries från Wien för att bese konstskatterna och köpa antikviteter. Han ansåg sig för en stor kännare och var mycket fåfäng. Handelsmännen genomskådade strax sitt offer; de började utbreda sig över hans insikter och djupa lärdom, och sedan de sålunda preparerat honom, fäste de hans uppmärksamhet på en samling tavlor, kaméer, marmorbyster och medaljer, som befunno sig i en viss markis ägo. På grund av trassliga affärer var ägaren visserligen i behov av pengar, men han var så fästad vid sina konstskatter, att han nog inte lätteligen skulle låta förmå sig att skiljas från dem. Det var ju dock skäl att göra ett försök. Slutligen uppgav man sig ha fått tillstånd att visa greven de utomordentliga samlingarna och förde honom till markisens palats. Fries blev naturligtvis förtjust, och efter långt parlamenterande fick han köpa en hop “antikviteter“ av markisen och återvände hem med en hel laddning kopior av antika māålningar, eftergjorda medaljer och annat skräp. Hela det antikvariska Rom fröjdade sig åt att man hade “klått“ wienaren så grundligt. Den berömde konstnären Pichler drog också fördel av Fries vistelse i Rom och lät honom till mycket högt pris köpa en kamé föreställande Luna. Fries begärde intyg på att kamén verkligen var antik; Pichler utskrev intyget utan tvekan, men stiliserade det ganska försiktigt. 1741 spelade nunnorna i klostret S. Bartolomeo en verkligt lustig komedi, som drev med de romerska antikvitetshandlarnas