SAMLARNA 31i och skulpturer utan även av medaljer och kaméer, varvid han hade god hjälp av sina insikter i teckning och sin stora beläsenhet i konsthistoria. Också blev han en auktoritet på fornforskningens område; han var underbart skicklig i att foga ihop sönderslagna skulpturer, och kardinal Albani och Winckelmann inhämtade alltid hans åsikt, då det gällde att tolka meningen i någon gåtfull relief eller ornamentet på en romersk sarkofag. Som praktisk man ville Jenkins draga även materiell fördel av sitt antikvariska vetande; han öppnade en handel med antikviteter och förenade därmed längre fram ett växelkontor och andra bankiraffärer. Emellertid fäste han sig med hela sin själ vid sina vackra antikviteter, och det vållade honom bitter smärta att skiljas från något värdefullare föremål i sina samlingar. Han berättade för köparen hela dess historia, och med tårar i ögonen såg han den älskade antikviteten föras bort ur bottegan. Då han sålde någon skulptur eller kamé, bad han köparen, att i händelse han ville göra sig av med den i främsta rummet vända sig till honom, ty han var alltid villig att återköpa den för samma pris. Och detta var ingalunda skryt, det hände ofta att han köpte tillbaka sålda saker, och han var så lycklig över att få igen sin skatt, att han av tacksamhet bjöd säljaren på middag. Antikviteterna lade grunden till åtskilliga stora förmögenheter, och särskilt gällde detta individer som hade förbindelser med de nordiska hoven. Till dem hörde Ercole Aldovrandi, som i sin ungdom varit biträde i en antikvitetshandel och sedermera blev en mästare i att värdera antika saker och förfalska skulpturer och kaméer. Försedd med ett fädernearv på omkring 600 taler och därtill utrustad med ett aristokratiskt klingande namn begav han sig 173l, tjugutre år gammal, upp åt norden, medförande en liten samling antikviteter. Han stannade borta i åratal, uppehöll sig i Wien, Dresden, Braunschweig, Hamburg och Trier och många andra tyska städer, och överallt drev han handel med antikviteter. Åt folk, som han tordes lúra, sålde han förfalskade saker, för de rika tyska storfurstarnas räkning efterförskrev han från Rom antika konstföremål och tavlor av verkligt värde. På det sättet skapade han sig småningom en ansenlig förmögenhet, och till sist återvände han till Rom för att njuta frukterna av sitt arbete och sin förslagenhet. Han köpte sig ett vackert palats, gifte sig med en ung romarinna och fortsatte att handla med tavlor och antikviteter, trots att han ansågs ha femtio tusen livres i räntor. Han uppnådde hög ålder och