FEMTONDE KAPITLET. KONSTNÄRERNA I ROM. 1. I Rom verkade under 1700-talet tvenne målare, av vilka var och en ansåg sig för den främste mästaren i Europa, trots att egentligen ingendera kunde göra anspråk på äran: Pompeo Batoni från Lucca (1708—1787) och Rafael Mengs från Dresden (1728— 1779). Pompeo var så övertygad om sin storhet, att han en gång under en middag yttrade till sin vackra bordsdam, att hon förvisso var världens skönaste kvinna liksom han var dess störste konstnär. Batoni var en målarkonstens Metastasio; liksom den senare i poesien så gav den förre i måleriet uttryck åt den känslosamhet och sirlighet som voro utmärkande för tiden. Flertalet av hans dukar påminna om tableaux-vivanter,-smakfullt arrangerade, med vackra, smidiga och graciösa gestalter, av en mild, lugn kolorit. Men då han ville framställa något tragiskt ämne, t. ex. Hektors och Andromakes avsked, eller någon biblisk scen, förföll han till överdriven patos, teatralisk mimik, och man kan säga, att han inledde den nyklassiska riktning i målarkonsten, vars erkände mästare Louis David blev. Som helt ung kom han till Rom; han studerade för medelmäåttor sådana som Sebastian Concà, Imperiali, Massucci, tog djupa intryck av det äldre italienska måleriet från Rafael till Bolognaskolan, tillgodogjorde sig sina föregångares teknik och blev en “behaglig“ konstnär. Som porträttmålare gjorde han stor lycka, han målade en massa framstående personer, påvar och konungar, och alla, som ville på ett värdigt sätt förevigas, läto sig porträtteras av Batoni. I Rom förevitade man honom en allför mjuk Rokokomänniskorna. 21