322 . ROM kolorit, stridande mot renässansmästarnas traditioner; men vid de nordeuropeiska hoven skattades han dess högre. “Akilles och Chiron“ i Florens Uffizier ger kanske bästa föreställningen om arten av hans talang. Batoni var en ovanligt godhjärtad människa och så lättrörd, att han måste lämna en del av sina tavlor ofullbordade, emedan ämnet avpressade honom alltför ymniga tårar. En gång frågade honom den tyske målaren Tischbein varför han ej fullbordade tavlan “Koriolanus och hans mor“, som hängde i rummet utanför mästarens ateljé. Batoni svarade: “Jag kan inte, jag blir för rörd, då jag målar den. Se, Koriolanus skyndar emot sin mor, som han blir varse i hopen, och vill sluta henne i sin famn, men hon stöter honom ifrån sig och utbrister förbittrat: Missfoster! min barm har närt dig, Rom har fostrat dig, här har du blivit den du är, och nu vill du låta denna stad förhungra. Bort! Vägen till Rom går över mitt lik.“ Vid dessa ord brast Batoni i grât. Mästaren var kanske den gudfruktigaste mannen i Rom; klockan fyra på morgonen gick han i mässan, och skaror av tiggare stodo och väntade på honom. Han gav mera allmosor än hans tillgångar medgåvo, och unga konstnärer hjälpte han med råd och dåd. Batonis tre döttrar äåtnjöto också en viss namnkunnighet i Rom, ty de voro ovanliga skönheter; de hade vackra röster, uppträdde ofta på stora konserter, än i kardinal de Bernis palats, än i romerska aristokratiens salonger, och skördade alltid livligt bifall. Batoni använde dem som modeller för tavlan “Darius familj“, målad för Fredrik den stores räkning. Under senare år hämtade mästaren ofta sina ämnen från Vergilius och Homeros, mer och mer utpräglad nyklassicist som han blev. Omkring 1780 stod han på höjden av sitt rykte. En mindre sympatisk gestalt var Rafael Mengs, måhända än berömdare än Batoni, med säkerhet mer ryktbar än han förtjänade. Man jämförde honom med Rafael, och de kungliga hoven tävlade om att göra beställningar hos denne “Europas förnämste målare“. Han var bördig från Dresden, där hans tyranniske far, också målare, undervisade honom i sin konst med käppen och ej med penseln. Tydligen bar dock undervisningen frukt, ty 1738 kunde den ömme fadern avresa till Rom med hustru och son för att vidare utbilda ynglingen i målarkonsten. Efter fyra år återvände familjen till Dresden, och den unge konstnären vann konungens behag och blev “hovmålare“. Titeln