Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Konstnärerna i Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 . ROM
kolorit, stridande mot renässansmästarnas traditioner; men vid
de nordeuropeiska hoven skattades han dess högre. “Akilles
och Chiron“ i Florens Uffizier ger kanske bästa föreställningen
om arten av hans talang. Batoni var en ovanligt godhjärtad
människa och så lättrörd, att han måste lämna en del av sina
tavlor ofullbordade, emedan ämnet avpressade honom alltför
ymniga tårar. En gång frågade honom den tyske målaren
Tischbein varför han ej fullbordade tavlan “Koriolanus och hans mor“,
som hängde i rummet utanför mästarens ateljé. Batoni svarade:
“Jag kan inte, jag blir för rörd, då jag målar den. Se,
Koriolanus skyndar emot sin mor, som han blir varse i hopen, och vill
sluta henne i sin famn, men hon stöter honom ifrån sig och
utbrister förbittrat: Missfoster! min barm har närt dig, Rom har
fostrat dig, här har du blivit den du är, och nu vill du låta denna
stad förhungra. Bort! Vägen till Rom går över mitt lik.“ Vid
dessa ord brast Batoni i grât.
Mästaren var kanske den gudfruktigaste mannen i Rom;
klockan fyra på morgonen gick han i mässan, och skaror av
tiggare stodo och väntade på honom. Han gav mera allmosor
än hans tillgångar medgåvo, och unga konstnärer hjälpte han
med råd och dåd.
Batonis tre döttrar äåtnjöto också en viss namnkunnighet i
Rom, ty de voro ovanliga skönheter; de hade vackra röster,
uppträdde ofta på stora konserter, än i kardinal de Bernis palats,
än i romerska aristokratiens salonger, och skördade alltid livligt
bifall. Batoni använde dem som modeller för tavlan “Darius
familj“, målad för Fredrik den stores räkning. Under senare år
hämtade mästaren ofta sina ämnen från Vergilius och Homeros,
mer och mer utpräglad nyklassicist som han blev. Omkring 1780
stod han på höjden av sitt rykte.
En mindre sympatisk gestalt var Rafael Mengs, måhända
än berömdare än Batoni, med säkerhet mer ryktbar än han
förtjänade. Man jämförde honom med Rafael, och de kungliga
hoven tävlade om att göra beställningar hos denne “Europas
förnämste målare“. Han var bördig från Dresden, där hans
tyranniske far, också målare, undervisade honom i sin konst med
käppen och ej med penseln. Tydligen bar dock undervisningen
frukt, ty 1738 kunde den ömme fadern avresa till Rom med
hustru och son för att vidare utbilda ynglingen i målarkonsten.
Efter fyra år återvände familjen till Dresden, och den unge
konstnären vann konungens behag och blev “hovmålare“. Titeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
