328 ROM Något märkvärdigt inträffade. Hela processioner, berättar Tischbein, tågade till Davids ateljé vid Trinità de’Monti. Furstar och furstinnor, kardinaler och prelater, monsignori och abati, borgare och hantverkare, alla skulle dit. I osteriorna disputerades det om tavlans värde som konstverk, och somliga sade: “Förmer än Rafael“, andra protesterade: “Inte att förlikna vid Rafael“. “Horatierna“ i förening med åtskilliga buteljer vin uppeldade romarna till den grad, att knytnävar och dolkar kommo med i spelet. Vad var nu anledningen till denna framgång? David hade givit ett starkt uttryck åt den känsla för antiken, som sedan över tjugo år rörde sig i tiden, och därjämte hade han framhävt den republikanism i Livius anda, som blivit idealet för de sociala strävandena. Alfieri och David möttes åtminstone för ögonblicket på gemensam grund. Under några veckor talades det i salongerna ej om annat än fransmannens tavla. Frihetsanden, kärleken till och offervilligheten för fäderneslandet föreföllo att ha tagit gestalt i de tre Horatierna. Men småningom lade sig entusiasmens vågor, kritiken höjde sin röst mitt ibland bravoropen. Fransmännen framkallade själva oppositionen genom sitt överdrivna påstående, att Davids verk överträffade Michelangelos. lItalienarna, som kände sig sårade i sin nationella stolthet, började skratta åt dessa lovord och förklarade, att fransmannen försyndat sig mot de vanligaste kompositionsregler, att hans kolorit var kall och att det var absurt att jamföra honom med de stora renässansmästarna. Endast Batoni värdigades erkänna fransmannens talang och yttrade till honom: “Tu et io siamo pittori, pel rimanente si puo gettarlo al fiume.“ “Du och jag äro de enda mâålarna, alla de andra kan man kasta i Tibern.“ Tyskarna med sin svaghet för historisk lärdom blevo hänförda över Davids tavla. Ett uttryck för denna förtjusning ger Wieland i “Der teutsche Merkur“ (1785), då han kallar Davids verk “vårt århundrades tavla“. Han hade fullkomligt rätt, ty den var en frukt av pseudoklassicismen, inspirerad av de idéer som förberedde den stora revolutionen. I våra dagar väcka “Horatierna“ inte sådana lidelser, att man skulle draga blankt till deras försvar, och om David ännu gör något intryck på oss, är det i sina porträtt, ty somliga av dem ‘äro verkligen mästerliga, trots kylan som vilar över dem. “Horatierna“, “Andro ieda“ äro teatraliska effektnummer, och