Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Konstnärerna i Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 ROM
Något märkvärdigt inträffade. Hela processioner, berättar
Tischbein, tågade till Davids ateljé vid Trinità de’Monti. Furstar
och furstinnor, kardinaler och prelater, monsignori och abati,
borgare och hantverkare, alla skulle dit. I osteriorna
disputerades det om tavlans värde som konstverk, och somliga sade:
“Förmer än Rafael“, andra protesterade: “Inte att förlikna vid Rafael“.
“Horatierna“ i förening med åtskilliga buteljer vin uppeldade
romarna till den grad, att knytnävar och dolkar kommo med i
spelet.
Vad var nu anledningen till denna framgång?
David hade givit ett starkt uttryck åt den känsla för antiken,
som sedan över tjugo år rörde sig i tiden, och därjämte hade
han framhävt den republikanism i Livius anda, som blivit idealet
för de sociala strävandena. Alfieri och David möttes åtminstone
för ögonblicket på gemensam grund. Under några veckor
talades det i salongerna ej om annat än fransmannens tavla.
Frihetsanden, kärleken till och offervilligheten för fäderneslandet
föreföllo att ha tagit gestalt i de tre Horatierna.
Men småningom lade sig entusiasmens vågor, kritiken höjde
sin röst mitt ibland bravoropen. Fransmännen framkallade själva
oppositionen genom sitt överdrivna påstående, att Davids verk
överträffade Michelangelos. lItalienarna, som kände sig sårade
i sin nationella stolthet, började skratta åt dessa lovord och
förklarade, att fransmannen försyndat sig mot de vanligaste
kompositionsregler, att hans kolorit var kall och att det var absurt
att jamföra honom med de stora renässansmästarna. Endast
Batoni värdigades erkänna fransmannens talang och yttrade till
honom: “Tu et io siamo pittori, pel rimanente si puo gettarlo
al fiume.“ “Du och jag äro de enda mâålarna, alla de andra
kan man kasta i Tibern.“
Tyskarna med sin svaghet för historisk lärdom blevo
hänförda över Davids tavla. Ett uttryck för denna förtjusning ger
Wieland i “Der teutsche Merkur“ (1785), då han kallar Davids
verk “vårt århundrades tavla“. Han hade fullkomligt rätt, ty
den var en frukt av pseudoklassicismen, inspirerad av de idéer
som förberedde den stora revolutionen.
I våra dagar väcka “Horatierna“ inte sådana lidelser, att
man skulle draga blankt till deras försvar, och om David ännu
gör något intryck på oss, är det i sina porträtt, ty somliga av
dem ‘äro verkligen mästerliga, trots kylan som vilar över dem.
“Horatierna“, “Andro ieda“ äro teatraliska effektnummer, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
