Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Konstnärerna i Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRERNA I ROM 327
en bit, tredje dagen bröto sig hans kamrater in i ateljén och
räddade honom från döden.
Kort därefter fick emellertid David ett stipendin i i Ludvig
XIV:s akademi i Rom, och framtiden, bredde sig ljus för honom.
Han var ful, hade en obehaglig, hård blick, liten näsa och mun
och långt hår, som föll ned över axlarna, gjorde överhuvud ett
rent motbjudande intryck. Men han var oerhört arbetsam och
ihärdig. Vid avresan från Paris förklarade han för sina
bekanta, att “antiken ej tilltalade honom, ty den saknade flykt och
känsla“.
I Rom svärmade han till en början för konstnärer, som han
längre fram ringaktade, såsom Guercino, Pietro da Cortona och
Carlo Maratta. Men så kom en vändpunkt i hans liv. Han reste
1779 till Neapel i sällskap med sin vän Quatremère de Quincy,
kopierade där oavbrutet antika skulpturverk och även grekiska
vaser och blev så förälskad i “linjen“, att han sedan dess alltid
sade, att först i Neapel hade bindeln fallit från hans ögon. “Det
satt hårt åt“, förklarade han för en vän, “innan jag lyckades
frigöra mig från det falska manér, som råder i Frankrike.“
Han återkom till Rom omvänd, och Batoni och
Winckelmann fröjdade sig. Dädanefter målade han endast
antiksvärmarnas älsklingsämnen, “Hektor och Andromake“, “Belisarius
begärande allmosor“. Återkommen till Paris tyckte han äņdå,
att han inte låtit sig nog genomsyras av antiken och längtade
tillbaka till södern.
Efter några år, 1784, uppenbarade han sig på nytt i
påvestaden med planen till ett verk, som skulle komma att göra
honom ryktbar. Det var nu han yttrade till en av sina vänner:
“Je veux faire un tableau qui fasse trembler et frémir.“
Han grep sig ånyo an med studier, kopierade basreliefer
och framför allt scener på Trajanuspelaren, beflitade sig liksom
en gång Mantegna att med arkeologisk trohet kunna återge Roms
förflutna. Till sist stängde han in sig i sin ateljé och målade
tavlan “Horatiernas ed“, som nu finns i Louvren. Då duken
var färdig, bjöd han in en av de yngre målarna, vars talang
han satte högt, schweizaren Tischbein, och frågade vad han
tyckte. Tischbein dristade anmärka, att kvinnogruppen var litet
för blek och suddig i tonen. “Inte en sak ändrar jag, tavlan är
färdig“, svarade David, och strax därpå avreste han till Paris,
lämnande kvar en tjänare, som fått tillsägelse att hålla ateljén
öppen för allmänheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
