KONSTNÄRERNA I ROM 327 en bit, tredje dagen bröto sig hans kamrater in i ateljén och räddade honom från döden. Kort därefter fick emellertid David ett stipendin i i Ludvig XIV:s akademi i Rom, och framtiden, bredde sig ljus för honom. Han var ful, hade en obehaglig, hård blick, liten näsa och mun och långt hår, som föll ned över axlarna, gjorde överhuvud ett rent motbjudande intryck. Men han var oerhört arbetsam och ihärdig. Vid avresan från Paris förklarade han för sina bekanta, att “antiken ej tilltalade honom, ty den saknade flykt och känsla“. I Rom svärmade han till en början för konstnärer, som han längre fram ringaktade, såsom Guercino, Pietro da Cortona och Carlo Maratta. Men så kom en vändpunkt i hans liv. Han reste 1779 till Neapel i sällskap med sin vän Quatremère de Quincy, kopierade där oavbrutet antika skulpturverk och även grekiska vaser och blev så förälskad i “linjen“, att han sedan dess alltid sade, att först i Neapel hade bindeln fallit från hans ögon. “Det satt hårt åt“, förklarade han för en vän, “innan jag lyckades frigöra mig från det falska manér, som råder i Frankrike.“ Han återkom till Rom omvänd, och Batoni och Winckelmann fröjdade sig. Dädanefter målade han endast antiksvärmarnas älsklingsämnen, “Hektor och Andromake“, “Belisarius begärande allmosor“. Återkommen till Paris tyckte han äņdå, att han inte låtit sig nog genomsyras av antiken och längtade tillbaka till södern. Efter några år, 1784, uppenbarade han sig på nytt i påvestaden med planen till ett verk, som skulle komma att göra honom ryktbar. Det var nu han yttrade till en av sina vänner: “Je veux faire un tableau qui fasse trembler et frémir.“ Han grep sig ånyo an med studier, kopierade basreliefer och framför allt scener på Trajanuspelaren, beflitade sig liksom en gång Mantegna att med arkeologisk trohet kunna återge Roms förflutna. Till sist stängde han in sig i sin ateljé och målade tavlan “Horatiernas ed“, som nu finns i Louvren. Då duken var färdig, bjöd han in en av de yngre målarna, vars talang han satte högt, schweizaren Tischbein, och frågade vad han tyckte. Tischbein dristade anmärka, att kvinnogruppen var litet för blek och suddig i tonen. “Inte en sak ändrar jag, tavlan är färdig“, svarade David, och strax därpå avreste han till Paris, lämnande kvar en tjänare, som fått tillsägelse att hålla ateljén öppen för allmänheten.