330 ROM talanglös målare men en smart affärsman, som hänsynslöst jäktade sin hustru till arbete. Angelika slog sig ned i Rom och inredde åt sig en smakfull ateljé vid Trinità de’Monti. Alla framstående tyskar som besökte Rom, Goethe, Herder, J. L. Stolberg och andra, blevo tjusade av sin intagande landsmaninna. Goethe yttrade om henne, att hon hade en ovanlig och, för att vara kvinna, utomordentlig talang. Man jämförde “denna ädla själ“ med den heliga Cecilia, i synnerhet då hon till orgelackompanjemang sjöng Pergoleses Stabat Mater och lyfte sina stora, blå ögon mot himlen. Som porträttmålarinna blev hon högt uppburen även i Rom, och med sin snåle mans hjälp samlade hon en stor förmögenhet. Till hennes berömdaste porträtt höra de av Winckelmann, baronessan Krüdener och familjen Gower (i hertigens av Sutherland samling). En mängd av hennes porträtt finnas ännu i privatpalats i England och Ryssland; få konstnärer ha målat så många självporträtt som Angelika, flertalet av dem nu i privatgallerier. En varm vänskap uppstod mellan Angelika Kauffmann och M:me Vigée Le Brun, som i slutet av 1789 anlände till Rom och kvarstannade där i tre år. Det av inga missförstånd grumlade förhållandet mellan de två framstående konstnärinnorna bevisar, vilka ädla naturer båda voro, i synnerhet som de till temperamentet voro fullkomliga kontraster: den ena lugn och inåtvänd, den andra livlig och nervös. M:me Le Bruns nervositet röjde sig redan under första året av hennes vistelse i Rom. Sex gånger bytte hon bostad; än stördes hon av sången och andaktsövningarna framför en madonnabild på gatan, än av en pumps gnissel, än voro hennes rum för kalla och fuktiga, än huserade där råttor. I mâålarkolonien berättades en mängd anekdoter om hennes ömtålighet i dessa avseenden, och konstnärinnan själv förklarade skämtande, att alla ljud och allt buller verkade så starkt på henne, att hon skulle kunna skriva en avhandling om “läten“. Överhuvud var hon mycket rädd av sig. En gång målade hon lord Camelfords dotter i gestalten av en i molnen svävande Hebe, som höll en skål, varur en örn drack. Kardinal Bernis hade på sin gård en örn bunden vid en lång kedja, och han lånade ut den till modell åt konstnärinnan. Men fågeln, som inte var van att posera, flaxade och var så ursinnig, att målarinnan blev utom sig av rädsla och vägrade att måla “le maudit animal“,