Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Konstnärerna i Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 ROM
talanglös målare men en smart affärsman, som hänsynslöst
jäktade sin hustru till arbete.
Angelika slog sig ned i Rom och inredde åt sig en
smakfull ateljé vid Trinità de’Monti. Alla framstående tyskar som
besökte Rom, Goethe, Herder, J. L. Stolberg och andra, blevo
tjusade av sin intagande landsmaninna. Goethe yttrade om henne,
att hon hade en ovanlig och, för att vara kvinna, utomordentlig
talang. Man jämförde “denna ädla själ“ med den heliga Cecilia,
i synnerhet då hon till orgelackompanjemang sjöng Pergoleses
Stabat Mater och lyfte sina stora, blå ögon mot himlen.
Som porträttmålarinna blev hon högt uppburen även i Rom,
och med sin snåle mans hjälp samlade hon en stor förmögenhet.
Till hennes berömdaste porträtt höra de av Winckelmann,
baronessan Krüdener och familjen Gower (i hertigens av
Sutherland samling). En mängd av hennes porträtt finnas ännu i
privatpalats i England och Ryssland; få konstnärer ha målat så
många självporträtt som Angelika, flertalet av dem nu i
privatgallerier.
En varm vänskap uppstod mellan Angelika Kauffmann och
M:me Vigée Le Brun, som i slutet av 1789 anlände till Rom
och kvarstannade där i tre år. Det av inga missförstånd
grumlade förhållandet mellan de två framstående konstnärinnorna
bevisar, vilka ädla naturer båda voro, i synnerhet som de till
temperamentet voro fullkomliga kontraster: den ena lugn och
inåtvänd, den andra livlig och nervös. M:me Le Bruns nervositet
röjde sig redan under första året av hennes vistelse i Rom. Sex
gånger bytte hon bostad; än stördes hon av sången och
andaktsövningarna framför en madonnabild på gatan, än av en pumps
gnissel, än voro hennes rum för kalla och fuktiga, än huserade
där råttor. I mâålarkolonien berättades en mängd anekdoter om
hennes ömtålighet i dessa avseenden, och konstnärinnan själv
förklarade skämtande, att alla ljud och allt buller verkade så starkt
på henne, att hon skulle kunna skriva en avhandling om “läten“.
Överhuvud var hon mycket rädd av sig. En gång målade hon
lord Camelfords dotter i gestalten av en i molnen svävande
Hebe, som höll en skål, varur en örn drack. Kardinal Bernis
hade på sin gård en örn bunden vid en lång kedja, och han
lånade ut den till modell åt konstnärinnan. Men fågeln, som
inte var van att posera, flaxade och var så ursinnig, att
målarinnan blev utom sig av rädsla och vägrade att måla “le maudit
animal“,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
