Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Konstnärerna i Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRERNA I ROM 333
detta “ltalia di convenzione“, oftast i en belysning lånad från
“Herrengracht“ eller “Polders di Haarlem“.
Under förra hälften av 1600-talet grundade holländarna i Rom
ett sällskap kallat Schilderbent (Målarbandet) eller La Banda,
vilket ägde bestånd till dess Vatikanen nära hundra år senare
upplöste det, som det tycks av religiösa skäl. Presidenten i det
muntert lättsinniga sällskapet kallades “Valdpaap“, medlemmarna
“Bentvogels“. Varje ny konstnär som upptogs i kretsen döptes
i ett “vindop“, och efter att ha fått genomgå allehanda slags prov
lagerkröntes “il novellino“ och fick något löjligt namn, såsom
Eremita, Arkimedes, Platluizenbaard (Lusskägg) eller dylikt.
Dopen gåvo anledning till allehanda slags upptåg och ett
dryckeslag, som varade natten ut och vanligen avslöts med en vallfärd
till “Bacchi grav“, en antik porfyrsarkofag med basreliefer
föreställande en vinskörd. Sarkofagen, som i själva verket gömde
stoftet av den heliga Konstantia, Konstantin den stores dotter,
stod på den tiden i kyrkan S. Constanza fuori Porta Pia, men
sedermera (1788) förflyttades den till vatikanska museet.
Själen i sällskapet var till en början Pieter van Laer från
Haarlem, kallad Bamboots, enär han var den egentlige skaparen
av “Bambocci“. Italienska akademien i S. Luca kunde ej tåla
honom, ty han “förnedrade“ konsten och “vanställde“ sina
bilder från Rom med “målarkonsten ovärdiga figurer sådana som
tiggare, herdar, ja druckna soldater“. Till La Banda hörde för
någon tid Joakim von Sandrart från Frankfurt (efter 1628), mindre
berömd som målare än som utgivare av det för sin tid ypperliga
verket: “Teutsche Academie der edlen Bau- Bild- und Malerei
Künste“ (1675), som haft icke litet inflytande på uppfattningen
av Italiens konstnärliga betydelse.
Men den som mest bidrog till att hos utlännıngarna väcka
poetiska föreställningar om Rom var Giovan Battista Piranesi
(1721—1778), en i Rom bosatt venetianare. Piranesi, som var
av ett våldsamt, lidelsefullt temperament, hade haft en stormig
ungdom. En konstens landsvägsriddare som någon kallat honom
irrade han rolös omkring, ända till dess han fick se de romerska
ruinerna, det romerska landskapet.
Till yrket var han egentligen arkitekt, men i Rom kunde
han ingenting få bygga, ty där funnos få förmögna människor
på den tiden, och de som ännu ägde något bodde i de gamla
palatsen. Piranesi började därför uppföra sina byggnader i
fantasien eller med gravstickel skapa kolonnader, triumfbågar, tem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
