KONSTNÄRERNA I ROM 333 detta “ltalia di convenzione“, oftast i en belysning lånad från “Herrengracht“ eller “Polders di Haarlem“. Under förra hälften av 1600-talet grundade holländarna i Rom ett sällskap kallat Schilderbent (Målarbandet) eller La Banda, vilket ägde bestånd till dess Vatikanen nära hundra år senare upplöste det, som det tycks av religiösa skäl. Presidenten i det muntert lättsinniga sällskapet kallades “Valdpaap“, medlemmarna “Bentvogels“. Varje ny konstnär som upptogs i kretsen döptes i ett “vindop“, och efter att ha fått genomgå allehanda slags prov lagerkröntes “il novellino“ och fick något löjligt namn, såsom Eremita, Arkimedes, Platluizenbaard (Lusskägg) eller dylikt. Dopen gåvo anledning till allehanda slags upptåg och ett dryckeslag, som varade natten ut och vanligen avslöts med en vallfärd till “Bacchi grav“, en antik porfyrsarkofag med basreliefer föreställande en vinskörd. Sarkofagen, som i själva verket gömde stoftet av den heliga Konstantia, Konstantin den stores dotter, stod på den tiden i kyrkan S. Constanza fuori Porta Pia, men sedermera (1788) förflyttades den till vatikanska museet. Själen i sällskapet var till en början Pieter van Laer från Haarlem, kallad Bamboots, enär han var den egentlige skaparen av “Bambocci“. Italienska akademien i S. Luca kunde ej tåla honom, ty han “förnedrade“ konsten och “vanställde“ sina bilder från Rom med “målarkonsten ovärdiga figurer sådana som tiggare, herdar, ja druckna soldater“. Till La Banda hörde för någon tid Joakim von Sandrart från Frankfurt (efter 1628), mindre berömd som målare än som utgivare av det för sin tid ypperliga verket: “Teutsche Academie der edlen Bau- Bild- und Malerei Künste“ (1675), som haft icke litet inflytande på uppfattningen av Italiens konstnärliga betydelse. Men den som mest bidrog till att hos utlännıngarna väcka poetiska föreställningar om Rom var Giovan Battista Piranesi (1721—1778), en i Rom bosatt venetianare. Piranesi, som var av ett våldsamt, lidelsefullt temperament, hade haft en stormig ungdom. En konstens landsvägsriddare som någon kallat honom irrade han rolös omkring, ända till dess han fick se de romerska ruinerna, det romerska landskapet. Till yrket var han egentligen arkitekt, men i Rom kunde han ingenting få bygga, ty där funnos få förmögna människor på den tiden, och de som ännu ägde något bodde i de gamla palatsen. Piranesi började därför uppföra sina byggnader i fantasien eller med gravstickel skapa kolonnader, triumfbågar, tem-