334 ROM pel, och han blev en sådan mästare i clairobscur, ingöt en sådan romantik i sina kopparstick, att han väckte hela Europas beundran. Han var en föregångare till Byron i uppfattningen av påvestadens skönhet och väckte nordbornas längtan att få skåda denna sällsamt tjusande stad. Hans teckningar spredos i tusen sinom tusen exemplar och verkade med trollmakt på alla känsliga sinnen. Italien blev ett Elysium, dit varje bildad människa åtminstone en gång i livet ville styra sin färd. Piranesi blev kallad söderns Rembrandt, och det ligger ju någon sanning i jämförelsen, men venetianaren hade en rikare fantasi, och varje streck han ristade i kopparen andas en lidelsefull kraft. Som konstnär bröt han fullständigt med sin födelsestad, upphörde att vara venetianare. Kännetecknande för venetianarna är en viss nykterhet i återgivandet av naturen, naturtrohet är deras förtjänst. Hos Piranesi dominerar den egna individualiteten över motivet, han skapar bilder, som ofta äro verkligheten mycket olika, men fängsla genom sin fantasifullhet och teckningens verv. Ofta sträv och dyster, aldrig en smäktande son av perukernas och menuettens tidsålder är han en av de mäktigaste individualiteterna i 1700-talets italienska konst. Brustna marmorhällar, spillror av kapitäler, sammanstörtade valvbågar få liv under Piranesis gravstickel. Då man ser på hans landskap, får man ett intryck, att dessa stenar och dessa spillror av antika skulpturverk bilda ett helt med de ekar och lagrar som växa omkring dem, att de osynliga safter, som genomströmma varje skapat väsen, pulsera även i spillrorna av den romerska arkitekturen. Ingen har skapat en så fängslande epopé om Roms ruiner som Piranesi, aldrig ha tde haft en väldigare bard.