336 ROM in hos den nye påven och författade ett distikon, som bröt udden av det tidigare: Si fuit, ut jactant, sub sextis perdita Roma, Roma est sub sexto reddita et aucta Pio. Braschi tyckte om smicker, och han lät kalla till sig den fyndige kaniken och komplimenterade honom för hans lyckade idé. Påven var bördig från Cesena i Kyrkostaten, där den grevliga släkten Braschi länge varit bosatt och där den levde under små villkor. Hans far hette Marco Aurelio, modern, contessa Anna Teresa Baudi, tillhörde också traktens aristokrati. Giovanangelo, så hette den nye påven, var född den 27 december 1717 och alltså femtioåtta år, då han uppsteg på påvetronen. Den andliga banan beträdde han först sent, i sitt trettiosjunde år, och anledningen var, att en rik romersk familj vägrade honom sin dotters hand, emedan han saknade förmögenhet. Som abate blev han kardinal Ruffos konklavist och var med om alla intrigerna vid Benedikt XIV:s val; längre fram hade han tillfälle att göra Karl Ill av Neapel en viktig tjänst och blev inom kort en känd personlighet i Rom. Klemens XIII utnämnde honom till apostoliska kammarens skattmästare, och därifrån var vägen kort till den kyrkliga hierarkiens tinnar. Klemens XIV ville bli honom kvitt som skattmastare och gjorde honom därför till kardinal. Som kardinal lierade sig Braschi nära med jesuiterna, och huvudsakligen tack vare dem blev han vald till påve. Kort efter valet kallade han två söner till sin syster Giulia och greve Onesti till Rom, och för att ätten Braschi ej skulle utslockna gav han dem namnet Braschi-Onesti och rätt att föra Braschis vapen. Följande renässanspåvarnas exempel utnämnde han den äldste av dem, Romualdo, till kardinal, och den yngre, Lodovico, förlänade han titeln furste av Nemi, vilket furstendöme han inköpt av Frangipanis. Längre fram förmälde han Lodovico med Constanza Falconieri och uppförde åt honom det palazzo Braschi, där nu inrikesministeriet är inrymt. Det är det sista arkitektoniska minnesmāärket efter nepotismen. Materiellt sörjde alltså påven för sin släkt på ett sätt som påminde om renässansens dagar. Dess i mystiskt dunkel höljda härstamning förhärligades av köpta poeter; en, Claudio Tedeschi, skrev en dikt, som ledde Braschiernas anor till svenska riddare, och längre fram gav han ut en bok med titeln “De gente Hone-