PAPA BRASCHI 337 stia“, vari han sökte bevisa, att släkten Onesti härstammade från furstarna av Ravenna och hade ett tusenårigt förflutet bakom sig. Påven lät för sig och sin familjs räkning måla ett vapen efter Tedeschis genealogiska anvisningar, och på det sättet riktades den braschiska vapenskölden med de franska liljorna, den kejserliga örnen och stjärnorna på himlen, de förnämligaste tecken heraldiken förfogade över. Som hittills främsta prydnaden på denna vapensköld hade varit Sefiren, vindens symbol, skrev någon giftig penna genast följande distikon: Redde aquilam imperio, Francorum lilia regi, Sidera redde coelo, caetera, Braschi, tibi. Men om Braschi lämnat tillbaka vad han tillägnat sig, nämligen örnen åt kejsardömet, liljorna åt konungen och stjärnorna åt himlen, skulle endast vinden ha stått honom åter. Pius VI, liksom Paul Il, var mycket stolt över sitt vackra yttre, och de regelbundna anletsdragen och den värdiga hållningen rättfärdigade verkligen hans självbelåtenhet. Goethe såg påven på Alla själars dag 1787 och säger, att han sällan sett en så vacker och ståtlig man. Då han en gång färdades i bärstol genom staden, utropade en ung kvinna i ett fönster: “Quanto è bello, o, quanto è bello!“ En äldre grannkvinna mitt emot rättade henne dock sägande: “Tanto è bello, quanto è santo.“ Pius VI var också mycket mån om sin yttre person. Han lät omsorgsfullt frisera sitt hår, och som han hade mycket små fötter, sträckte han alltid fram ena foten under sin långa kåpa, då han satt. Detta undgick ej de elaka romarnas uppmāärksamhet, och bland allmänheten cirkulerade ett distikon: Aspice, Roma, Pium, Pius haud est: aspice mimum Luxuriante coma, luxuriante pede. Till temperamentet var Pius VI kolerisk, han förgick sig ofta, och det berättades många anekdoter om hans hetsighet. Det sades t. ex., att han en gång slängt en chokladkopp i ansiktet på en betjänt, emedan denne spillt några droppar på fatet, att han alltid blev otålig på Auditore rotae, som hade till åliggande att iföra honom hans påvliga skrud och att den stackars monsignoren ofta fick betala ett dyrt pris för sin hederspost. Påvens hetsighet intygas också av furst Stanislaus Poniatowski, Rokokomänniskorna. 22