338 ROM som i sina memoarer förklarar, att Pius VI hade vredesutbrott “d’un prêtre au XVI siècle“ och att han var en verkligt begåvad människa men fullkomligt obildad och alldeles obeskrivligt egenkär. En gång hade Poniatowski fått dag och timme utsatta för en audiens hos påven, men då fursten anlände till Vatikanen, bad man honom vänta och släppte först in den engelske pretendenten. Poniatowski for sin väg utan att invänta audiensen, vilket väckte stor uppståndelse i Rom. För att gottgöra saken skickade Pius VI statssekreteraren, kardinal Zelada, till fursten att frambära påvens ursäkt och utsätta en ny dag för audiensen. Fursten infinner sig på sagd tid, men inga lakejer synas till, alla rum äro tomma. Slutligen träffar han dock på någon som underrättar påven om hans ankomst. Påven träder in, men “avec un air furieux“ drar han fram sin klocka och säger: “Vous voyez bien que ce n’est pas l’heure.“ Härpå svarar Poniatowski helt lugnt: “Mais qui pourrait douter que l’heure qu’il fait sur cette montre n’est pas celle de la Chrétienté?“ Detta svar försatte påven på gott humör, och sedan dess var han mycket artig mot fursten. Påven regerade helst på egen hand; kardinalerna hade intet inflytande, och Pius avlägsnade från de viktigaste posterna medlemmar av mäktiga släkter sådana som Pallavicini och Buoncompagni och satte i deras ställe kardinaler med. okända namn som Zelada och Busca för att i allt kunna driva sin vilja igenom utan att befara minsta opposition. Av sin nepot furst Braschi-Onesti hade påven föga glädje; han tyckte ej om honom, men överöste honom med ynnestbevis, och detta gjorde han för hans gemål donna Constanza Falconieris skull, vars mor varit en nära ungdomsvän till honom. Fursten, som växt upp ute på landsbygden, saknade världsvana, och som han dessutom var hård, snål och brutal mot underordnade var han allmänt illa omtyckt. Ståtlig till utseendet, med en atlets gestalt, hade han dock stor framgång hos kvinnorna. Första tiden i Rom kunde han ej vänja sig vid stadsförhållandena och förvånades över allt. En gång hos furstinnan Borghese bad han om ett glas vatten, där han stod lutad mot kaminfrisen. Furstinnan bad honom draga i snöret, som hängde bredvid eldstaden. Då strax därpå en lakej inträdde, började fursten skratta högt av förtjusning och kunde ej begripa, hur lakejen fått reda på att man behövde honom i salongen. Under flera dagar talade han ej om annat än om den utomordentliga uppfinningen med