344 ROM samlade, och hans inträde förkunnades av en gentiluomo, som ljudligt uppräknade konnetabelns alla titlar. Hela församlingen reste sig från sina platser, tystnad rådde. Colonna skred fram till sin gemål och ledsagade henne till hennes högsätes plats vid hans sida, och nu först började den egentliga mottagningen, “circolo“, de ömsesidiga presentationerna och en allmän konversation. Ceremonierna voro undanstökade, förfriskningar serverades, och en del av sällskapet skingrade sig i angränsande salonger. På slaget tolv gick konnetabeln fram till senatorskan Rezzonico och bjöd henne armen, och hela sällskapet tågade igenom det härliga galleriet, vars fönster vette mot den nuvarande via Nazionale, och ned i trädgården, varifrån Nero enligt traditionen skall ha åsett Roms brand. Natten var ljus, den stjärnbeströdda himlen spred ett milt sken över de uråldriga pinierna och ekarna, och sällskapet gick att bese den allra äldsta pinien, planterad för femhundra år sedan, den dag, då Cola di Rienzi, släkten Colonnas hätskaste fiende, blev mördad. Genom ekarnas och lagerträdens gröna grenar lyste det röda, vita och skära skenet från lamporna, som eklärerade villan i parken, och örat smektes av en mild musik dold bakom buskagen, en pastoral, arkadisk musik, som avlöstes av de kraftigare tonerna från en manskör. Sedan serverades ånyo “rinfreschi“, denna gång även kalla kötträtter och de härligaste viner från Sicilien, Spanien och Burgund, och strax därefter uppträdde en balett, tjugufyra dansöser i korta, skära kjolar, med ett slags kastanjetter i händerna och klockor kring fotvristerna. Dansöserna utförde en lidelsefull, sensuell dans, och liksom för att mildra intrycket följde sedan nummer i en annan stil, uppträdanden av nekromanter, musici och deklamatörer. Till sist uppstämde en sångkör en hymn till släkten Cołonnas ära, och det frambrytande dagsljuset erinrade sällskapet om att anblicken av deras trötta ansikten kunde förstöra det festliga intrycket av tillställningen. De flesta deltagarna i festen visste ej, att det på tributavlämningsdagen hade uppstått en allvarlig missämja mellan spanske ambassadörens hovmän och monsignor Cornaro, Roms guvernör, angående förstegsrätten. Cornaro hade blivit förolämpad över att i kavalkaden till Vatikanen ambassadörens hovstat red före honom och hans svit. Man underrättade Colonna härom, och han försökte ställa saken till rätta genom att låta guvernören och hans följe rida jämsides med sig, dock under uttryckligt