352 ROM V. Kardinal de Bernis var i många år fransk ambassadör i Rom (1769—1791) och intog där en så framskjuten och mäktig ställning, att man sporde sig, om inte dennes påvens Warwick i grunden hade mer att säga än Pius VI själv. Minnet av hans middagar levde in i sena tider, och Pius VI brukade skämtsamt säga, att Bernis kök ännu i XIX seklet skulle vara “in odore sanctitatis“. Då man ser porträtten av denne ryktbare kardinal, den korpulenta gestalten och det runda ansiktet med de små livliga ögonen, anar man också genast, att de Bernis hade en utmärkt kock. Men de utsökta middagarna voro blott ett medel för diplomatiska mål; kyrkofursten hyllade nämligen den åsikten, att ingenting så underlättar mellanfolkliga uppgörelser som ett vackert och vāälförsett middagsbord, där man i sämja och ro kan diskutera de ömtäligaste spörsmål. Kardinalen förkunnade den stora sanningen, att “Europa aldrig är lyckligare än i de stunder, då ambassadörerna ingenting ha att göra“. Denne intressante kardinal härstammade från den förnäma grevliga släkten de Bernis, vars stamgods var Château de Saint-Marcel en Vivarais, men som utom sitt slott och högaristokratiska släktförbindelser ej besatt några timliga håvor. Francois Joachim comte de Bernis föddes 1715; vid tjugo års ålder kom han till Paris, till en släkting, baron de Montmorency, och i brist på annan sysselsättning skrev han vers och gjorde skulder. Att skriva var emellertid på den tiden just sättet att förvärva sig hög protektion. Bernis skaldskap gick visserligen i en så lätt och ytlig genre, att Voltaire kallade honom “Babette la Bouquetière“, men madrigalerna banade ynglingen väg till M:me de Pompadours ynnest. Vägen var dock lång, det tog inte mindre än sexton år att tillryggalägga den, och under tiden svällde inte blott diktportföljen utan även skulderna växte, så att de till sist belöpte sig till den ansenliga summan av 80,000 livres. Bernis iklädde sig abbésutan, i tanke att han i denna allvarliga dräkt snarare skulle lyckas vinna befordran än med värja vid sidan. M:me de Pompadour utverkade åt honom en liten pension av konungen och fri bostad i Tuillerierna såsom hovpoet; men härmed kunde han ju svårligen nöja sig, i synnerhet som fordringsägarna blevo mer och mer efterhängsna.