PAPA BRASCHI 363 arresteringar och att de skedde i största hemlighet. Det är, skrev han, som om Rom hade blivit förhäxat. Ministern Astorri förklarade i ett brev till municipalitetet i Siena, att inkvisitionens framfart var ohygglig, att allt förtroende var på väg att försvinna, att man ej kunde lita på någon. Inkvisitionen misstänkte alla. för att tillhöra illuminaternas förbund, och i alla sociala rörelser såg den deras verk. Cagliostro inspärrades i en cell i S. Angelo, och efter första förhöret, 16 januari, belades han med bojor om hals och händer. Man ville överbevisa honom om kätteri och sökte därför få honom att tala så mycket som möjligt för att han skulle kompromettera sig. Den anklagade försvarade sig med “att då han ansett det hittillsvarande frimureriet farligt och ledande till ateism, hade han velat rädda frimurarna från denna fara genom att införa en ny ordning, stödd på tron på Gud och själens odödlighet“. Domarna frågade, på vilken väg han kommit till denna lära och denna tro. Cagliostro svarade, att Gud inspirerat honom och givit honom kraft att handla. “Utan Guds nåd sker intet“; han bedyrade också, att han aldrig “arbetade“ med satans hjälp. Samtidigt förhörde man grevinnan Cagliostro, som hotad med tortyr in i detalj redogjorde för mannens föregåenden och dessutom omtalade, att han slog henne, tvang henne till otukt och tyranniserade henne på det ohyggligaste. Domaren behövde blott framställa en anklagelse, för att hon skulle bekräfta den. Svag, rädd och bruten var hon en lekboll i inkvisitorns hand. “Medgiv“, sade domaren, “att vad din man utför ej är annat än taskspelarkonster och att han stimulerar sig till sina extaser med alkohol, så befriar du honom från anklagelsen för magi.“ Grevinnan medgav även detta, och till lön för sina bekännelser blev hon insatt i klostret `S. Apolonia i Trastevere, där hon antagligen snart avled. 1799 fanns hon där inte längre. Under det Cagliostro satt fängslad i Castel San Angelo, inträffade något ganska lustigt. Charlatanen, som aldrig föll ur sin roll, berättade för fångvaktarna, att han motsåg framtiden med lugn, ty långfredagen skulle djävulen komma och befria honom och förgöra hela fästningsgarnisonen som bevakade honom. Den utsatta dagen blev det en fruktansvärd storm, och åskan slog ned tätt invid fästningen. De förfärade soldaterna trodde, att djävulen var i antågande, de flydde hals över huvud och återvände ej till sina poster, förrän präster med besvärjelser hade