PAPA BRASCHI 367 söka underhålla de mest vänskapliga förbindelser med Vatikanen och stärka det franska inflytandet där. Bonaparte ansåg, att om han vann påven och dennes omgivning, skulle han lyckas försvaga verkan av monarkernas fientlighet mot franska republiken. Men en del frihetssvärmande italienare hade mera brått än Bonaparte; de ville oförtövat störta påvliga regeringen och utropa romerska republiken. Dessa republikanska patrioter samlade sig på kvällen den 27 december 1797 på Monte Pincio, och efter en kort överläggning beslöto de att dagen därpå bege sig till palazzo Corsini och hos franske ambassadören anhålla, att franska republiken måtte taga dem i sitt hägn mot den påvliga despotismen. I spetsen för deputationen gick notarien Agretti från Perugia, den unge advokaten Antonio Pacifici och bildhuggaren Cerracchi, som sedermera konspirerade mot Napoleon och blev giljotinerad. Deputationen tågade igenom hela staden utan att bli antastad av polisen, gjorde halt framför palazzo Corsini och började skräna: “Viva la republica, viva il popolo Romano!“ En av ledarna, Cerracchi, banade sig in till Bonaparte själv och krävde i våldsamma ordalag Frankrikes bistånd. Ambassadören försökte lugna honom och bad, att deputationen skulle skingra sig, ty varken hans ställning eller hans instruktioner tilläto honom att befatta sig med. sammansvāärjningen. Då dessa föreställningar ej hjälpte och mer och mer folk samlade sig utanför ambassaden, åkte Bonaparte till statssekreteraren, kardinal Doria, för att meddela vad som hänt och anhålla om erforderligt skydd. Vid sin återkomst fann han ett våldsamt tumult i gång på gatan och hörde muskötsalvor. De påvliga dragonerna skingrade folkmassorna, och efter en stund tycktes allt vara över, vadan ambassadören satte sig till middagsbordet. Snart började emellertid skjutandet på nytt, och han gick ned på gatan âåtföljd av general Duphot och Beauharnais, förklarade för folket, att det ej kunde vänta någon hjälp av honom, och bad, att man skulle lämna ambassadpalatset och trädgården. Men de förståndiga orden drunknade i ett lidelsefullt skrän; från folkmassan föllo skott mot trupperna, varför militärpatrullen under befäl av den nittonårige korpralen Marinelli gav eld. Några personer stupade, och en kula träffade Duphot, som dödligt sårad föll till marken. Bonaparte tog vägen genom trädgården in i palatset och undkom som genom ett under. Under tiden drog Duphot sin sista suck. Vid elvatiden på aftonen var lugnet återställt, militärpatrullerna hade skingrat revolutionärerna.