CANOVA 375 gossen tungsint och folkskygg, och ibland kom det över honom en sådan förtvivlan, att han ville kasta sig ut genom fönstret. Markuslejonet av smör blev hans räddning. Då senator Zuan märkte, att hans förnäma gäster blevo så förtjusta över gossens talang, kallade han till sig gamle Pasino, förklarade, att det var skada att inte låta Tonin utbilda sina anlag och förmådde gubben att skicka honom till Torrettis bildhuggarateljé i det närbelägna Pagnano. Pasino fogade sig motvilligt, men Tonin gjorde så snabba framsteg, att den förtjuste Torretti, som hade en bottega också i Venedig, tog honom med sig dit och blev som en far för honom. I! Venedig knöt Tonin vänskap med sin kamrat Antonio d’Este, en vänskap som varade ända till Canovas död. D’Este var en medelmåttig talang, men med sitt klara omdöme och sin fasta vilja kom han att få ett mycket gynnsamt inflytande på Canova, vars veka och drömmande natur icke alltid var vuxen svårigheterna i livet. Patriciern Filippo Farsetti hade en betydande samling gipsavgjutningar av antika skulpturverk; de båda unga männen använde varje ledig stund att studera dessa mönster, och om aftnarna tecknade de efter levande modell i “Accademia del nudo“. Inom kort dog emellertid Torretti, och hans efterträdare, Giovanni Ferrari, åtnjöt ej gott anseende; med sin beskyddare Faliers begivande lämnade därför Canova ateljén och började arbeta på egen hand. För att hjälpa ynglingen beställde Falier av ‘honom två statyer i naturlig storlek föreställande Orfeus och Eurydike, avsedda att uppställas i trappan till hans palats. Den överlycklige bildhuggaren begav sig till Possagno, åtföljd av vännen Antonio d’Este, som skulle vara honom behjälplig, och inredde en ateljé åt sig i gamle Pasinos hus. En stor svårighet yppade sig strax; det var omöjligt att få modell till Eurydike. Vid blotta tanken, att någon flicka i byn skulle blotta sin kropp för den sjuttonårige ynglingen, gjorde Pasino korstecknet av förfäran, och han menade, att en sådan synderska fanns det ej i hela byn. En lantlig adonis vid namn Giambattista Biasi kände kvinnorna bättre, och utan svårighet fann han en vackert växt flicka, som var villig att offra sig för konsten. Pasino ville knappast tro det, och han hade sådana skrupler över att något så skamlöst skulle äga rum under hans tak, att han gick till kyrkoherden för att begära råd. Kyrkoherden en man med friare åsikter, ansåg man kunde tillåta, att flickan stod modell för Canova, på