CANOVA 377 redan talat om, en entusiastisk beundrare av den antika konsten. Denne skotte, en högt bildad man och uppriktig vän till Canova, kom med tiden att få ett till och med alltför stort, för bildhuggarens självständighet skadligt välde över honom. Abate Giuseppe Foschi däremot, en lärd litteratör, som snart kom underfund med luckorna i venetianarens bildning, blev honom till stor nytta genom att ge honom lektioner i engelska, franska och historia. Bland de romerska bildhuggarna fanns en viss Angelini, en mycket medelmåttig konstnär, som började se en farlig rival i venetianaren. Då “lkarus“-gruppen efter en längre tids väntan anlände till Rom, lät ambassadören Zulian ställa upp den i palatset och inbjöd kännare att komma och avge sitt omdöme om den. Bland dessa konstdomare voro Hamilton, kopparstickaren Volpato och Angelini. Volpato vågade ej fälla något bestämt omdöme, Angelini stod och grundade pâ, hur han riktigt skulle kunna förinta utbördingen med sin kritik; Hamilton, som redan ansågs som en auktoritet i konstfrågor, blev den som först uttalade sin mening. Den var ej obetingat gynnsam för Canova, ty Hamilton förklarade, att den unge bildhuggarens verk saknade stil, men stil kunde han lära i Rom av de grekiska mästarna. I Venedig hade han ej haft tillfälle att närmare lära känna den antika skulpturen, han hade hållit sig alltför troget till naturen, följt de principer som voro rådande i hans fädernesland; men i Rom skulle han kunna tränga djupare in i de antika mästarnas anda. Hamilton bad därför ambassadören, att han skulle ställa ett marmorblock till Canovas förfogande, så skulle nog de nya inflytandena snart komma att göra sig gällande. Den slagne Angelini hämnades på Canova genom att gå omkring och påstå, att den där utlänningen i sin förmätenhet ville lära romarna förstånd. Hamiltons àåsikt gillades fullkomligt av ambassadören, som så blint beundrade den grekiska konsten, att han rådde Canova att aldrig göra annat än kopiera antika verk. Detta råd förtröt den unge māästaren, som med rätta anmärkte, att ett slaviskt kopierande dödar självständigheten, och menade. att man skulle lära av de gamle men ej imitera dem. Då han fått sitt marmorblock av ambassadören, valde Canova till ämne “Teseus och Minotauren“ och grep sig ivrigt verket an. Gruppen var nästan färdig, då Canova en dag fick besök i sin ateljé av en äldre, vördnadsbjudande man, som kom att bese Teseus. Men knappt hade han kastat en blick omkring sig i ateljén, förrän han intresserat frågade: