Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 ROM
— Och vem har gjort “Ikarus och Daedalus?“
— Det är mitt arbete —, svarade Canova försynt.
— Varför har du då ändrat stil i Teseus och slagit in på
en väg, som avlägsnar dig från sanningen, från naturen? Hör
på, min vän, om Ikarus verkligen är ditt arbete, skall jag skicka
dig till Paris, och där kommer du att bli en storhet.
Med dessa ord avlägsnade han sig, och den unge konstnären
stod ensam, försjunken i tankar.
Den vördnadsbjudande gästen var Louis Legrenée, direktör
i Franska akademien i Rom.
Canova hade ställts inför ett avgörande. Om han hade
följt sin egen drift, skulle han ha lytt fransmannen och blivit
skaparen av ett nytt skede inom bildhuggarkonsten; men
omgivningen och framför allt Hamilton lockade honom ifrån den rätta
vägen, intalade honom, att det ej kunde finnas någon skulptur
vid sidan om den grekiska.
Den gamle Pasino hade genom sin tyranniska behandling
av sonsonen dödat viljekraften hos honom; talangen kunde han
visserligen icke döda, men Canova, som var en vek natur och
brann av kärlek till konsten, blev osäker i sitt omdöme, ett lätt
byte för främmande inflytelser, och Gavin Hamilton, honom
överlägsen i bildning, blev hans onda ande. Inte heller den
venetianske ambassadören hade något gott inflytande på ynglingen,
ty som han inte själv begrep sig vidare mycket på konst, trodde
han blott på vad Batoni, Rafael Mengs, Winckelmann och hela
horden av romerska fornforskare och arkeologer predikade.
ll.
Canova tyckte inte om att vara med på ministerns supéer
och middagar, som hindrade honom i hans arbete och där han
alltid kände sig bortkommen och olycklig, men fjärran från de
sina som han var hade han behov av något förtroligare umgänge,
som āâtminstone i någon mån skulle kunna ersätta bristen på
hemliv. I kopparstickaren Giovanni Volpatos familj fann han
en sådan ersättning och trivdes dess bättre där som dottern i
huset, Domenica, hörde till Roms skönheter. Inom kort förälskade
han sig i flickan, och alltid vänligt mottagen gick han dit var
kväll, två timmar efter Ave Maria. Domenica uppmuntrade
honom med sina blickar och hela sitt beteende, Canova anhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
