Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 ROM
kärleksgud. Den lätthet varmed Canova modellerade var
förvånansvärd, den gick nästan upp mot hans flit. Till och med
då franska revolutionen nalkades Rom, fortsatte konstnären att
arbeta som vanligt; skapandet hade för honom blivit ett livs-
villkor.
Ill.
Den 2 februari 1798 besatte franska armén Rom. Canova
sörjde bittert över fäderneslandets öde, över påvens öde, ty han
hyste stor aktning för Pius VI. På Frankrikes föregivna rena
avsikter vis à vis Italien trodde han ej, trots att fransmännen
visade särskild hänsyn för honom i hans egenskap av stor
konstnär och utnämnde honom till medlem av det nationella
konstinstitutet. Då han inbjöds att övervara institutets öppnande,
infann han sig visserligen för att ej skada en sak, som kunde bli
till nytta, men när man anmodade honom att enligt republikansk
formel avlägga ed på ett evigt hat till monarkien, utbrast han
harmset: “Mi no odio nissun“, “Det finns ingen som jag hatar“,
och lämnade salen. Därpå begärde han sitt pass, anförtrodde
sina angelägenheter åt d’Este, tog Luigia med sig och styrde
kosan till Venedig och sin hembygd Possagno.
Venedig tillhörde redan Österrike, och Canova vände sig till
guvernören för att utverka återfåendet av den livstidspension som
venetianska republiken tillerkänt honom men fransmännen hade
indragit. Guvernören begagnade tillfället att söka vinna en
sådan konstnär som Canova för Wien; han övertalade honom att
personligen vända sig till ministeriet, som ensamt kunde avgöra
saken, och förklarade sig viss om att Canova skulle få så många
beställningar i Österrikes huvudstad, att han skulle komma att
stanna där för alltid. Denna Canovas resa till Wien (1798) gav
upphov till gravvården över Maria Kristina, Marie Antoinettes
syster, i Augustinkyrkan, utförd efter en skiss till ett mausoleum
över Tizian. Några år förut hade nämligen patriciern Zulian
kommit på tanken, att Canova borde hugfästa den store
mästarens minne med en marmorvård; på grund av Zulians död kom
saken ej till utförande, och med nödiga förändringar använde
mästaren sin skiss till minnesvården i Augustinernas kyrka.
I Wien kände sig Canova ej fri; han stannade där icke fullt
två månader och återvände sedan över München till Venedig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
