384 ROM kärleksgud. Den lätthet varmed Canova modellerade var förvånansvärd, den gick nästan upp mot hans flit. Till och med då franska revolutionen nalkades Rom, fortsatte konstnären att arbeta som vanligt; skapandet hade för honom blivit ett livs- villkor. Ill. Den 2 februari 1798 besatte franska armén Rom. Canova sörjde bittert över fäderneslandets öde, över påvens öde, ty han hyste stor aktning för Pius VI. På Frankrikes föregivna rena avsikter vis à vis Italien trodde han ej, trots att fransmännen visade särskild hänsyn för honom i hans egenskap av stor konstnär och utnämnde honom till medlem av det nationella konstinstitutet. Då han inbjöds att övervara institutets öppnande, infann han sig visserligen för att ej skada en sak, som kunde bli till nytta, men när man anmodade honom att enligt republikansk formel avlägga ed på ett evigt hat till monarkien, utbrast han harmset: “Mi no odio nissun“, “Det finns ingen som jag hatar“, och lämnade salen. Därpå begärde han sitt pass, anförtrodde sina angelägenheter åt d’Este, tog Luigia med sig och styrde kosan till Venedig och sin hembygd Possagno. Venedig tillhörde redan Österrike, och Canova vände sig till guvernören för att utverka återfåendet av den livstidspension som venetianska republiken tillerkänt honom men fransmännen hade indragit. Guvernören begagnade tillfället att söka vinna en sådan konstnär som Canova för Wien; han övertalade honom att personligen vända sig till ministeriet, som ensamt kunde avgöra saken, och förklarade sig viss om att Canova skulle få så många beställningar i Österrikes huvudstad, att han skulle komma att stanna där för alltid. Denna Canovas resa till Wien (1798) gav upphov till gravvården över Maria Kristina, Marie Antoinettes syster, i Augustinkyrkan, utförd efter en skiss till ett mausoleum över Tizian. Några år förut hade nämligen patriciern Zulian kommit på tanken, att Canova borde hugfästa den store mästarens minne med en marmorvård; på grund av Zulians död kom saken ej till utförande, och med nödiga förändringar använde mästaren sin skiss till minnesvården i Augustinernas kyrka. I Wien kände sig Canova ej fri; han stannade där icke fullt två månader och återvände sedan över München till Venedig,