CANOVA 383 formade gipsen eller leran. En gång läste man för honom kapitlet om Giorgione i Ridolfis Målarbiografier. Författaren berättar där, att Giorgione målat ett självporträtt, som kommit i släkten Widmans ägo. Detta ledde Canova på tanken att visa, hur okunniga de förmenta stora konstkännarna i Rom i själva verket voro. Han bad d’Este leta upp åt honom någon gammal värdelös tavla från XVI seklet, och då han på så sätt lyckats få den erforderliga träskivan, målade han på lediga stunder upp Giorgiones huvud på dern och lyckades verkligen ganska väl efterbilda den store mästarens mäålningssätt. Han invigde senatorn Rezzonico i intrigen och bad denne sprida ut, att hans systersöner Widman i Venedig hade återfunnit det porträtt Ridolfi talar om och att de med snaraste skulle skicka det till Rom. Komplotten lyckades utmärkt; efter en dejeuné hos Rezzonico för en skara konstnärer, däribland sådana kännare som Hamilton, Angelika Kauffmann, Volpato och Cavalucci, bars tavlan in. “Giorgione, Giorgionissimo!“ ropade artisterna nästan enstämmigt. “Vilken teckning, vilka färger!“ Endast Burri anmärkte, att högra ögat ej var väl restaurerat, varpå Angelika Kauffmann förtrytsamt svarade: “Jag skulle önska jag kunde restaurera så väl.“ Cavalier de Rossi, direktör för den portugisiska mäålarskolan, bad fursten om tillstånd att få kopiera mästerverket för museets i Lissabon räkning. Endast Canova förklarade, att han ej förstod sig på tavlor och följaktligen inte vågade fälla något omdöme. Emellertid skapade vår venetianare det ena mästerverket efter det andra: den förtjusande gruppen “Amor räckande en fjäril till sin följeslagarinna Psyke“, numera i Louvren, och en annan liknande, kanske mindre lyckad komposition, som finns i Eremitaget. Vid samma tid uppstod gruppen “Den bevingade Amor och den vilande Psyke“, ett av Canovas mest kända och mest beundrade verk. Den tunga marmorn tycks sväva i luften, en obeskrivlig charm präglar de båda gestalterna. Anhängarna av den klassiska konsten kritiserade till en början skarpt avvikelserna från det grekiska skönhetsidealet, men publiken tystade pedanterna, och Canova fick oupphörliga beställningar på kopior av denna grupp, beställningar som han varken ville eller kunde åtaga sig. Knappt hade ett nytt verk utgått ur hans ateljé, förrän man vände sig till honom med begäran om en duplik. Knappt hade han hunnit fullborda den vingade Amor för furstinnan Lubomirskis räkning, förrän furst Jussupoff i Petersburg önskade få samma