- Project Runeberg -  Rokokomänniskorna i Rom och Italien /
383

(1922) [MARC] Author: Kazimierz Chledowski Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CANOVA 383

formade gipsen eller leran. En gång läste man för honom
kapitlet om Giorgione i Ridolfis Målarbiografier. Författaren berättar
där, att Giorgione målat ett självporträtt, som kommit i släkten
Widmans ägo. Detta ledde Canova på tanken att visa, hur
okunniga de förmenta stora konstkännarna i Rom i själva verket
voro. Han bad d’Este leta upp åt honom någon gammal värdelös
tavla från XVI seklet, och då han på så sätt lyckats få den
erforderliga träskivan, målade han på lediga stunder upp
Giorgiones huvud på dern och lyckades verkligen ganska väl efterbilda
den store mästarens mäålningssätt. Han invigde senatorn
Rezzonico i intrigen och bad denne sprida ut, att hans systersöner
Widman i Venedig hade återfunnit det porträtt Ridolfi talar om
och att de med snaraste skulle skicka det till Rom. Komplotten
lyckades utmärkt; efter en dejeuné hos Rezzonico för en skara
konstnärer, däribland sådana kännare som Hamilton, Angelika
Kauffmann, Volpato och Cavalucci, bars tavlan in. “Giorgione,
Giorgionissimo!“ ropade artisterna nästan enstämmigt. “Vilken
teckning, vilka färger!“ Endast Burri anmärkte, att högra ögat
ej var väl restaurerat, varpå Angelika Kauffmann förtrytsamt
svarade: “Jag skulle önska jag kunde restaurera så väl.“ Cavalier
de Rossi, direktör för den portugisiska mäålarskolan, bad fursten
om tillstånd att få kopiera mästerverket för museets i Lissabon
räkning. Endast Canova förklarade, att han ej förstod sig på
tavlor och följaktligen inte vågade fälla något omdöme.

Emellertid skapade vår venetianare det ena mästerverket
efter det andra: den förtjusande gruppen “Amor räckande en
fjäril till sin följeslagarinna Psyke“, numera i Louvren, och en
annan liknande, kanske mindre lyckad komposition, som finns i
Eremitaget. Vid samma tid uppstod gruppen “Den bevingade
Amor och den vilande Psyke“, ett av Canovas mest kända och
mest beundrade verk. Den tunga marmorn tycks sväva i luften,
en obeskrivlig charm präglar de båda gestalterna. Anhängarna
av den klassiska konsten kritiserade till en början skarpt
avvikelserna från det grekiska skönhetsidealet, men publiken tystade
pedanterna, och Canova fick oupphörliga beställningar på
kopior av denna grupp, beställningar som han varken ville eller
kunde åtaga sig.

Knappt hade ett nytt verk utgått ur hans ateljé, förrän man
vände sig till honom med begäran om en duplik. Knappt hade
han hunnit fullborda den vingade Amor för furstinnan
Lubomirskis räkning, förrän furst Jussupoff i Petersburg önskade få samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 20 21:54:03 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rokokomann/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free