386 ROM den man, som underkuvat hans älskade Venedig. Till sist svarade han också rent ut, att “hans mejsel var fri och ej ställde sig i någons sold“. Men Cacault vände sig till påven och till den allsmäktige kardinal Consalvi, med begäran att de skulle förmå bildhuggaren att efterkomma Bonapartes önskan. Påven var angelägen om att ställa konsuln tillfreds, ty förhållandet mellan Rom och Paris var då rätt vänskapligt. Consalvi begav sig därför själv till Canova för att meddela honom sakernas ställning. Konstnären brast i tårar och förklarade, att han ej kunde handla emot sin övertygelse, att även om han försökte modellera Bonapartes staty, bleve den säkert misslyckad, utan själ och poesi, ty han skulle gå till verket med olust och motvilja. Det vore ett självförräderi av honom att åtaga sig uppgiften. Kardinalen lämnade honom missbelåten, men fylld av beundran för konstnärens ädla sinne. Cacault lät sig emellertid ej avskräckas. Sent på natten skickade han ambassadsekreteraren, M. Artaud, till Canova att än en gång försöka beveka honom, ty kuriren till Paris skulle avresa nästa morgon, och man måste ge förste konsuln bestämt svar. Den franske diplomaten visste, vem han hade att göra med, och han lät genom M. Artaud hälsa, att Canova, som hade så mycket att tacka Rom för, väl inte kunde vilja draga den mäktige konsulns vrede över staden oth påven och att om han ej tillmötesgick Bonapartes önskan, skulle han vålla sitt fosterland stora olyckor. Den slipade diplomaten anslog också andra strängar; Artaud fick påminna Canova om att ambassadören stod i tacksamhetsskuld till honom. Då för ett tiotal år sedan en bror till Cacault, en målare, hade råkat nästan i nöd i Rom, hade Canova hjälpt honom och räddat honom ur hans betryck; nu sökte ambassadören att åtminstone i någon mån gengälda honom för hans godhet. Dà Artaud kom med dessa hälsningar till Canova, hade konstnären redan gått till sängs, men låg ännu vaken och funderade över kardinalens besök. Sliten mellan stridiga känslor lyssnade han till Artaud. För att ytterligare påverka honom passade denne på att i samtalet inflicka en anekdot, som skulle bevisa, hur högt förste konsuln satte konsten: då under Bonapartes vistelse i Egypten en vacker antik staty hade grävts upp i hans närvaro, hade han utropat: “Om jag inte vore erövrare, skulle: jag vilja vara bildhuggare!“