CANOVA 389 själv, som bekant intet dygdemönster, lär ha berättat, att hon undei de första seaņserna hade haft en lätt slöja över sig; men då hon märkte, att den försvårade arbetet för konstnären, kastade hon den självmant av sig med orden: “Inför Canovas ögon måste varie hölje falla!“ Då en av hennes väninnor uttryckte sin förvåning över att hon haft mod att posera för konstnären fullständigt blottad, svarade hon hħelt kort, att det ju var varmt i ateljén. Canova skickade statyn till Turin, där familjen Borghese på den tiden hade sitt residens, men längre fram fördes det berömda verket tillbaka till släktens villa i Rom, där det ännu finns. I påvestaden väckte Paulines staty allmäñ beundran, hela staden vallfärdade till Borgheses park för att beskåda Canovas vackraste verk, som det då för tiden hette, och sådana mässor av människor trängdes omkring det, att man måste sätta upp ett järnräcke kring det dyrbara konstverket för att hindra skadegörelse. Nästan samtidigt útförde Canova en staty av Napoleons mor, Letitia, till hela läggningen kanske alltför lik den antika’ Agrippina i kapitolinska museet. Endast huvudet har porträttlikhet med Letitia. Originellare är statyn av furstinnan Leopoldine Esterhazy, i sittande ställning. Furstinnan, som är en smula artist, målarinna, håller i vänstra handen en griffeltavla, i den högra ett stycke krita, och tycks .fixera en modell, som hon ämnar porträttera. Denna vackra skulptur finns i familjen Esterhazys slott Eisenstadt i Ungern. : lvrigt ansatt av grevinnan d’Albany gjorde slutligen Canova 1809 en ny skiss till en gravvård över Alfieri, med en gråtande “Italia“ över skaldens kista. Grevinnan ville äntligen, att monumentet skulle få sin plats i Santa Croce i Florens, men prästerskapet, som var fientligt stämt mot dramaturgen, satte sig däremot, och först‘ tack vare Elisa Baciocchi, som 1809 blev storhertiginna av Toskana, fick grevinnan sin vilja fram. IV. Mitt under det han var sysselsatt med dessa arbeten, fick Canova ett brev från greve Pierre Daru, Napoleons överhovintendent, daterat 22 augusti 1810, vari grēven framförde den då allsmäktige kejsárens önskan eller rättare befallning, att konstnären skulle infinna sig i Paris, ja rent av bosätta sig där. Närmaste