388 ROM åter ville ha honom “all’eroica“ och ansåg, att i modern dräkt skulle han bli “anskrämlig“. Till sist gingo wienarna in på att det gjordes en romare av Frans ll. Kristinas monument avtäcktes i oktober 1805 och blev lovordat av alla utom de wienska bildhuggarna, som voro förolämpade över att man icke uppdragit åt dem att utföra gravvården. Under sin vistelse i-Wien överraskades Canova av en utnämning till generalinspektör av de sköna konsterna i Kyrkostaten med en årslön av 400 scudi, och därjämte underrättades han om att Pius VII ämnade üppföra åt honom en hans rykte värdig studio vid piazza del’ Popolo. Vad hade hänt? Den påvliga regeringen var annars på den tiden föga frikostig mot konstnärerna, på sätt och vis med rätta, ty det rådde stor fattigdom i Kyrkostaten. Men förklaringen var lätt funnen. I slutet av maj hade Napoleon krönt sig till italiensk konung, och hans stjärna var i stadigt stigande; i Vatikanen ansåg man nödigt att visa sitt intresse för en konstnär, som vunnit kejsarens ynnest. Canova anhöll, att man med hänsyn till rikets många övriga behov ej skulle uppföra den nya ateljén åt honom; befattningen som inspektor mottog han med stor motvillighet, rädd att den skulle inkräkta på hans konstnärliga verksamhet, och de 400 scudi avstod han till akademier Luca. Under dessa år utförde Canova några gravmonument, bland vilka det måhända vackraste är minnesvården över kopparstickaren Giovanni Volpato i SS. Apostoli, där särskilt Volpatos huvud frapperar genom sin kraftiga, övertygande karakteristik. Förbindelserna med Napoleons släkt gåvo upphov till ett mästervetk, kanske det vackraste som skapats av konstnärens mejsel. Napoleons syster, Pauline Bonaparte, hade gift om sig med furst Camillo Borghese, som kejsaren 1808 utnämnde till guvernör i Piemont och Genua. Pauline gällde för att vara Europas skönaste kvinna, och som hon var fåfäng och även själv ansåg sig hors concours vad fägring beträffar, bad hon Canova, att han skulle framställa henne som “den segrande Venus“, “Venere vincitrice“. Vid det napoleonska hovet spreds det ut, att Pauline hade poserat endast för bysten och att konstnären utfört den övriga gestalten efter annan modell. “Den segrande Venus“ finns nu i Borghesegalleriet i Rom. Till hälften blottad, endast mellersta delen av kroppen höljes av ett draperi, vilar hon på en antik romersk bädd med huvudet stött mot högra handen. Hovlegenden tycks ej vara med sanningen överensstämmande; Pauline