392 ROM efter tre veckor trädde han en dag helt oväntat in i museet, där statyn hade uppställts, och utan att yttra ett ord om sitt intryck, utan att vare sig visa tillfredsställelse eller fälla någon kritisk anmärkning, befallde han, att statyn skulle övertäckas och ej utställas till allmän beskådan. Denna kejsarens befallning tyddes på många olika sätt; det kan ju hända, att Napoleon ändå var rädd att draga löje över sig. Liten och satt kunde han befara, att han inte skulle vinna på jämförelsen med Canovas staty. Under sina senare âr hade Canova en viss svaghet för att tävla med de gamla mästarna, kanske också ådagalägga skillnaden mellan sin stil och grekernas. Därom vittnade redan två tidigare gladiatorsstatyer av honom; nu uppträdde han med en “Venus uppstigande ur badet“, som finns i Uffizierna. Konstnären reste själv till Florens för att uppställa sitt verk och gjorde där (1811) bekantskap med en spanjorska, M:me Minette, en fint bildad och ytterst intagande kvinna. Den femtiofemårige Canova förälskade sig, och grevinnan d’Albany, på äldre dagar som nämnt mycket fallen för att arrangera partin, gjorde allt för att bringa ett giftermål till stånd. Men försagd som alltid och dessutom betänksam med anledning av sin framskridna ålder avreste vår konstnär till Rom utan att ha tagit det avgörande steget. Stor skuld i hans tvekan hade halvbrodern, prästen Sartøri, som spetsade på arvet efter bildhuggaren och befarade, att giftermålet skulle omintetgöra hans förhoppningar. Kort efter återkomsten till Rom fick Canova veta, att spanjorskan gift sig med en landsman, en gammal baron d’Armendariz, och började bittert ångra, att han ej anhållit om hennes hand. Han reste tillbaka till Florens och sökte förmå henne att skilja sig från mannen och gifta sig med honom. Baronessan vägrade emellertid, och Canova sörjde så länge han levde över att han ej förenat sig med “denna himmelska varelse“. Vid denna tid misstänktes mästaren också för att hysa varmare känslor för grevinnan Isabella Teotochi Albrizzi från Venedig. I själva verket voro hans känslor mycket kyliga. Signora Albrizzi, som strävade efter att bli omtalad för sina framstående manliga bekantskaper, kunde ej motstå frestelsen att söka fånga även Canova. Om något kärleksförhäållande kunde det ej vara tal, ty signora Albrizzi bodde i Venedig och konstnären i Rom; men hon ville åtminstone på något sätt förknippa sitt namn med mästärens och om möjligt förvärva något verk av honom. Hon utgav därför en beskrivande katalog över Canovas verk, vilken