CANOVA 393 poeten Pindemonte korrigerade åt henne, och skickade Canova icke mindre än hundra exemplar. Naturligtvis kunde konstnären ej mottaga denna gåva utan att ge något i gengäld; han modellerade en idealiserad grekisk Helena och lyckliggjorde därmed venetianskan. Signora Albrizzis glädje blev än större, då Byron sedermera skrev en dikt vari han prisade denna Helenas skönhet. Venedigs eleka tungor spredo ut ryktet om ett kärleksförhållande mellan Canova och grevinnan, och en karikatyrtecknare framställde mästaren i färd med att modellera grevinnans svällande barm ; signora Albrizzi var nämligen begåvad med ytterst yppiga former. | Den åldrande mästaren umgicks nu med planen på ett verk, som, skulle överglänsa allt vad han dittills skapat och göra hans namn odödligt i Rom. Han ville till Petersdomen skänka en jättestaty föreställande katolska religionen och var beredd att själv bestrida de betydande kostnaderna för en dylik staty. Som emellertid företaget krävde långa förberedelser arbetade han under tiden på annat, och av större skulpturverk fullbordade han en grupp i antik stil, “Herkules och Lichas“, för Torlonias räkning, nu i Corsinigalleriet. V. Under tiden stod kolossalbysten av kejsar Napoleon övertäckt i Louvren, och den levande kolossen tvinade bort på den fjärran ön. I Paris regerade Ludvig XVIII och Talleyrand under skydd av de allierade ländernas trupper, och över ministrar och generaler befallde lord Wellington och lord Castlereagh. Länderna ‘som berövats sina konstverk återfordrade de bortförda skatterna; Preussen, Holland och Spanien inkommo först med sina påståenden. Då erinrade sig Pius VIl, att även han hade krav att framställa; men försagd och franskvänligt sinnad som han var kunde han ej besluta sig för ett energiskt steg. Kardinal Consalvi så gott som tvang påven att återfordra de tavlor, skulpturer och handskrifter, som tagits i Rom och Kyrkostaten. Canova tillkallades och blev i fosterlandskärlekens namn uppmanad att resa till Paris. Men mästaren visste mycket väl, att varken påven eller kardinalen trodde på framgången av hans beskickning.