394 ROM Med tungt hjärta anträdde han denna sin tredje resa till Paris. Det enda som ingav honom något hopp var, att preussarna hade återfått vad Napoleon rövat ifrån dem; men så hade också Preussen från första ögonblicket uppträtt med den allra största bestämdhet och hotat att använda våld. I Paris såg det i förstone mörkt ut för honcm. Den enda katolska stat, som hade trupper i Frakrikes huvudstad, Österrike, ville ej stöta sig med Ludvig XVIII, ty det ämnade besätta Ferraras område på vänstra Postranden, och Frankrike skulle kunna hindra det i dess uppsåt. Ryssland var emot att de konstskatter som Napoleon samlat i Paris fördes bort därifrån. Preussen, som återtagit vad som var dess tillhörighet, brydde sig varken om påven eller Italien. Canova fick emellertid energiskt stöd från ett håll, där han minst väntat det, från England. Hertigen av Wellington hjälpte först Holland att återfå sina ägodelar, och därefter förklarade han med orygglig bestämdhet för de övriga staternas representanter, “att man måste ge franska nationen en läxa i moral“ och tvinga den att återlämna vad den tagit från italienarna. Seende vilken ställning England intog gentemot påven och Italien måste furst Metternich som representant för en katolsk stat uppträda lika bestämt, och han uppmanade Canova att vända sig till direktören för museerna, M. Denon, och återkräva konstverken. Denon var förälskad i det verk han med Napoleons hjälp skapat, det mest storartade museum som fanns i världen, och att vilja beröva honom hans samlingar var ungefär detsamma som att vilja beröva honom livet. Då Canova infann sig hos honom och begärde att återfå vad som tillhörde påven och Italien, mottog honom också Denon med otidigheter, varpå konstnären likaså skarpt svarade, att på det viset bemötte man ej ambassadörer. — Ambassadeur! Allons donc! — skrek Denon. — Vous voulez dire emballeur sans doute! Sedan dess fick Canova i Frankrike behålla öknamnet “emballeur“. Då Denon ej gav med sig, infann sig Canova om några dagar àtföljd av en stark avdelning österrikiska och preussiska trupper och fordrade, att vad som tillhörde Italien skulle utlämnas. Denon fanns ej, tillstädes, hans ställföreträdare, Lavallée, måste ge vika för övermakten.