Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 ROM
Med tungt hjärta anträdde han denna sin tredje resa till
Paris. Det enda som ingav honom något hopp var, att
preussarna hade återfått vad Napoleon rövat ifrån dem; men så hade
också Preussen från första ögonblicket uppträtt med den allra
största bestämdhet och hotat att använda våld. I Paris såg det
i förstone mörkt ut för honcm. Den enda katolska stat, som
hade trupper i Frakrikes huvudstad, Österrike, ville ej stöta sig
med Ludvig XVIII, ty det ämnade besätta Ferraras område på
vänstra Postranden, och Frankrike skulle kunna hindra det i
dess uppsåt. Ryssland var emot att de konstskatter som Napoleon
samlat i Paris fördes bort därifrån. Preussen, som återtagit vad
som var dess tillhörighet, brydde sig varken om påven eller
Italien.
Canova fick emellertid energiskt stöd från ett håll, där
han minst väntat det, från England. Hertigen av Wellington
hjälpte först Holland att återfå sina ägodelar, och därefter
förklarade han med orygglig bestämdhet för de övriga staternas
representanter, “att man måste ge franska nationen en läxa i
moral“ och tvinga den att återlämna vad den tagit från
italienarna. Seende vilken ställning England intog gentemot påven
och Italien måste furst Metternich som representant för en katolsk
stat uppträda lika bestämt, och han uppmanade Canova att vända
sig till direktören för museerna, M. Denon, och återkräva
konstverken.
Denon var förälskad i det verk han med Napoleons hjälp
skapat, det mest storartade museum som fanns i världen, och
att vilja beröva honom hans samlingar var ungefär detsamma
som att vilja beröva honom livet. Då Canova infann sig hos
honom och begärde att återfå vad som tillhörde påven och Italien,
mottog honom också Denon med otidigheter, varpå konstnären
likaså skarpt svarade, att på det viset bemötte man ej
ambassadörer.
— Ambassadeur! Allons donc! — skrek Denon. — Vous
voulez dire emballeur sans doute!
Sedan dess fick Canova i Frankrike behålla öknamnet
“emballeur“.
Då Denon ej gav med sig, infann sig Canova om några
dagar àtföljd av en stark avdelning österrikiska och preussiska
trupper och fordrade, att vad som tillhörde Italien skulle
utlämnas. Denon fanns ej, tillstädes, hans ställföreträdare, Lavallée,
måste ge vika för övermakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
