400 ROM att göra affärer och försatte icke sällan den hederlige Canova i förlägenhet genom sina påhitt. Så hade han t. ex. en gång fått för sig, att oliver skulle komma att stiga högt i pris, och samlade hela tunnor, som han förvarade i mästarens magasin och ateljé, utan att fråga efter de olägenheter detta vållade konstnären. Olyckligtvis för den företagsamme abbén sjönko oliverna i pris, och spekulationen misslyckades. Canova var oändligt välgörande, men Sartori visade bort de hjälpsökande så ofta han kom åt, blott för att det skulle bli mera kvar åt honom vid mästarens död. Också var abbén illa tåld i hela Rom, man visste, att han hänsynslöst pungslog Canova och, värst av allt, eggade honom att arbeta över krafterna för att få skörda frukterna av hans talang. Man undrade över att Canova, trots allt vad han visste om den förslagne abbén, ändå behöll honom kvar hos sig och fortfor att visa-honom vänlighet. Men konstnären höll ut av respekt för sin mors minne och hennes önskan. Läkarna visste ej orsaken till Canovas död, och för att “studera fallet“ skuro de sönder hans kropp. Abate Sartori hade intet att invända, men hela Venedig upprördes. Eftersom emellertid den barbariska handlingen redan var skedd, uttogs den dödes hjärta och fick plats i kyrkan dei Frari, och hans högra hand lades i sprit i en porfyrvas och togs i förvar av Akademien för de sköna konsterna. Återstoden av stoftet begravdes i kyrkan i Possagno och flyttades framdeles till dess Tempio. I Venedig och Rom firades högtidliga exekvier till mästarens minne, och i Vatikanen skyndade man sig att hänga gipsskynken över genien på påven Rezzonicos gravvård och de båda änglarna på Stuartarnas monument. Först påven Leo XIII, mera frisinnad än många av sina företrädare, lät borttaga dessa gipsdraperier. VI. I Canovas gestalt har man liksom en sammanfattning av de motsägelser, som äro utmärkande för konstnärerna i brytningen mellan XVIII och XIX seklen. Klassiker och romantiker på en gång står han lik en marmorstod högt ovan hela skaran av medelmäåttor i den dåtida konstepoken. Klassikerna påstodo emellertid, att han ej nog tillägnat sig klassicismens anda, och kritiker sådana som Fernow och Quatremère de Quincy, som särskilt