CANOVA 399 Abate Sartori passade vid Canovas dödsbädd på att driva igenom sina anspråk på arvet efter honom. Mästaren hade några år förut i Rom skrivit ett testamente, vari han utsett kardinal Consalvi, monsignor Nicolai och Antonio d’Este till testamentsexekutorer. Han hade förordnat, att hans ateljé skulle inrättas till bildhuggarakademi och till den donerat sin efterlämnade förmögenhet; åt sin halvbror Sartori hade han testamenterat en livränta på 400 scudi om året, ett rum till bostad med säng, sängkläder, linne och övrigt möblemang och därjämte sina böcker med undantag av konsthistoriska arbeten; Canova visste nämligen, att abbén varken intresserade sig för eller begrep konst. Sartori hade fatt höra talas om detta testamente och var ingalunda nöjd med det, och nu begagnade han sig av att mästaren dog i Venedig, på österrikiskt område, för att på ett bedrägligt sätt vinna laga kraft åt ett nytt testamente, som gjorde honom till universalarvinge. Enligt österrikisk lag var det tillräckligt, att den döende uttalade sin sista vilja i två vittnens närvaro. Sartori dikterade därför i tvenne läkares närvaro ett testamente, vars innehåll Canova inte längre förstod, óch tog hela arvet i besittning. En stor del av skulpturerna sålde han åt olika håll, och mästarens plan på en bildhuggarakademi nämnde han ej ett ord om. För att inte uppväcka en storm emot sig grep han sig längre fram an med att fullborda Tempiot i Possagno, där en hel rad av gipsavgjutningar av Canovas verk fingo plats. Han till och med uppfyllde testators önskan att bli begravd där, men gjorde det på ett sätt som smickrade hans egen fåfänga, ty han lät resa en gemensam gravvård över sig och mästaren, på vilken han kallade sig Canova-Sartori, trots att han ej hade minsta rätt till det första av dessa namn. Större delen av förmögenheten efter Canova använde han till att förljuva livet för sin systerdotter, Antoinetta Bianchi Canal, som han hyste en synnerlig kärlek för. Överhuvud hade denne Sartori varit Canovas onda ande. För att göra sin mor till viljes hade mästaren låtit honom genomgå seminariet i Padua, sedan han prästvigts tog han honom hem till sig, sörjde för honom på alla sätt och tog honom med sig på långa resor, ända till London till och med. Abbén var emellertid ovärdig all denna godhet; sniken och beräknande blott fikade han efter att samla pengar och draga fördel av konstnärens rykte, med avund såg han Luigia Giulis inflytande i Canovas hus, och då hon dog, dolde han ej sin glädje. Sartori var begiven på