Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CANOVA 399
Abate Sartori passade vid Canovas dödsbädd på att driva
igenom sina anspråk på arvet efter honom. Mästaren hade några
år förut i Rom skrivit ett testamente, vari han utsett kardinal
Consalvi, monsignor Nicolai och Antonio d’Este till
testamentsexekutorer. Han hade förordnat, att hans ateljé skulle inrättas
till bildhuggarakademi och till den donerat sin efterlämnade
förmögenhet; åt sin halvbror Sartori hade han testamenterat en
livränta på 400 scudi om året, ett rum till bostad med säng,
sängkläder, linne och övrigt möblemang och därjämte sina böcker
med undantag av konsthistoriska arbeten; Canova visste
nämligen, att abbén varken intresserade sig för eller begrep konst.
Sartori hade fatt höra talas om detta testamente och var
ingalunda nöjd med det, och nu begagnade han sig av att
mästaren dog i Venedig, på österrikiskt område, för att på ett
bedrägligt sätt vinna laga kraft åt ett nytt testamente, som gjorde
honom till universalarvinge. Enligt österrikisk lag var det
tillräckligt, att den döende uttalade sin sista vilja i två vittnens
närvaro. Sartori dikterade därför i tvenne läkares närvaro ett
testamente, vars innehåll Canova inte längre förstod, óch tog
hela arvet i besittning. En stor del av skulpturerna sålde han
åt olika håll, och mästarens plan på en bildhuggarakademi nämnde
han ej ett ord om. För att inte uppväcka en storm emot sig grep
han sig längre fram an med att fullborda Tempiot i Possagno,
där en hel rad av gipsavgjutningar av Canovas verk fingo plats.
Han till och med uppfyllde testators önskan att bli begravd där,
men gjorde det på ett sätt som smickrade hans egen fåfänga, ty han
lät resa en gemensam gravvård över sig och mästaren, på vilken
han kallade sig Canova-Sartori, trots att han ej hade minsta rätt
till det första av dessa namn. Större delen av förmögenheten
efter Canova använde han till att förljuva livet för sin
systerdotter, Antoinetta Bianchi Canal, som han hyste en synnerlig
kärlek för.
Överhuvud hade denne Sartori varit Canovas onda ande.
För att göra sin mor till viljes hade mästaren låtit honom genomgå
seminariet i Padua, sedan han prästvigts tog han honom hem till sig,
sörjde för honom på alla sätt och tog honom med sig på långa
resor, ända till London till och med. Abbén var emellertid
ovärdig all denna godhet; sniken och beräknande blott fikade han
efter att samla pengar och draga fördel av konstnärens rykte,
med avund såg han Luigia Giulis inflytande i Canovas hus, och
då hon dog, dolde han ej sin glädje. Sartori var begiven på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
